Zessans

...med nya förhoppningar =)
Jag tror att år 2009 kommer bli ett bra år.

Har inte skrivit på länge nu...men jag har inte haft varken ork eller inspiration...

Julen förflöt som förväntat.
Kevin fick som vanligt nästan allt han önskade av såväl mig som mormor och moster...

Han var jätteglad.
Nu när man har lärt sig handskas med honom lite mer, och vet lite mer om hur han tänker och hur hans värld ser ut, så blir det så mycket lättare.
Det är himla svårt att förklara, man måste nästan vara med som före och efter för att kunna förstå...

Det är som när nya bekantskaper frågar att, men e han verkligen så mycket efter???
Och svaret på det är: Ja, det är han, men man får dock inte glömma att han trots allt har snart 13 års livserfarenhet.
Fortfarande så lär han sig faktiskt saker...

På BUP förklarade dom de så för mig att vissa saker kommer han absolut inte ihåg, vare sig han vill eller inte, medans vissa saker sätter sig direkt. Och det är oxå en av grejerna med hans handikapp...
Så man kan inte bli arg bara för att han inte kommer ihåg allt...
Herregud, en annan e så glömsk så man kommer knappt ihåg vad man ska handla...ha ha ha...

Ska nu sätta in en annons på arbetsförmedlingen om en personlig assistent åt honom.
Det ska bli såååååå skönt...
Nästan att jag inte kan fatta det än...

Puss & Kram till alla som tar er tid att läsa min blogg...det betyder otroligt mycket för mig.

Gott slut....

Jahapp....då var det bara 6 dagar kvar =)

Igår fick Kevin vara hos min mamma så jag kunde handla julklappar.

Jag och en av mina tjejkompisar hade bestämt att vi skulle åka tillsammans till forum.
Hämtade upp henne på vägen och när vi kom dit satte vi oss och tog en fika.
Sen gick vi runt i nästan alla affärer och shoppade julklappar både till andra och oss själva =)

Det va så himla mysigt att bara vara.

Sen åkte vi hem till min mamma efter allt shoppande och skull ehämta Kevin.
Det gick ganska bra. Han va lite arg för han ville inte åka hem.
men vi kompromissade och så åkte vi.

Först lämnade vi av L, sen fortsatte vi till Gustavsberg och hämtade upp min kusins son hos sin mormor.
Och efter det åkte vi hem till min kusin.

Hon har varit i Thailand så vi kollade på massor med härliga bilder därifrån.

När vi kom hem sen så va de dax för middag.
Kokt potatis med fläskotletter i gräddsås..mmmm....

Sen ville Kevin att vi skulle klä granen =)
Den blev jätte jättefin.

Det är så skönt nu, jag har märkt en sådan enorm skillnad på Kevin.
Vi fick ju veta att ord som inte, nej, sluta, vänta etc inte betyder ngt för honom.
Så nu försöker jag verkligen tänka på att inte annvända dom orden och det fungerar sååå mycket bättre.

Dessvärre är situationen här hemma inte så bra.
Vi ska separera så Kevin känner ju av spänningen och agressionerna som finns mellan mig och C.
Det i sin tur gör ju att Kevin blir mycket mindre trygg och det märks på hans sätta att vara direkt.

Men nu är det inte så långt kvar tills det blir lite lugnare =)

Ja, shocken har nog inte riktigt lagt sig än...
Jag kan fortfarande inte fatta att inom en snar framtid kommer jag kunna söka jobb...
Jag kommer kunna ha ett jobb utan att oroa mig för att de ska låta mig gå bara för att jag får så hög frånvaro...

För många är det så självklart att kunna gå till ett jobb, vabba ibland när barnen e förkylda o grejer.
Men dom har ändå alltid sitt jobba att gå till.
Men för mig är det inte de. Det är en lyx för mig att kunna komma iväg ibland och jobba x-tra.
Att få komma hemifrån o träffa andra vuxna människor.

Den senaste tiden har mitt liv gått ut på att få iväg Kevin till skolan i den mån han kan, skynda mig att uträtta ärenden om jag har några. Sedan åka hem och vänta.
Sitter hemma på helspänn, man vill som inte påbörja ngt om dom skulle ringa och säga att Kevin måste hämtas.
Så då sitter man hemma & kollar på klockan...
På sin höjd tvättar eller plockar man lite, men det går så mycket energi åt att bara vänta.
Då skrattar ni säkert, men när man måste göra så varje dag så blir man helt slut...

Jag kan tacka mamma och syster min mycket för att jag fortfarande orkar...
Det är tur att man har några vänner kvar som verkligen bryr sig...

Och inte vilken julklapp som helst =)

I flera år har jag kämpat, bråkat med kommun etc för att få hjälp.
Jag jagr inte kunnat jobba ordentligt på jag vet inte huuuuuuur länge.

Men idag damp det ner ett kuvert i brevlådan.
Jag visste vad de var redan innan jag öppnade, det jag inte visste var om det var positivt eller negativt.

Det var så positivt att jag började gråta.
Jag skakade i hela kroppen, tårarna sprutade och jag sprang runt som en yr höna och letade efter telefonen.
Den låg självklart mitt framför näsan på mig, men jag såg den såklart inte.
När jag äntligen hittade den för att ringa mamma slog jag ju fel nummer först.
Sen kom jag fram, och hon hörde intevad jag sa eftersom jag grinade som ett litet barn,
Hon trodde jag sa massa annat innan jag äntligen lugnade ner mig.

Jag har äntligen fått beviljat en person som ska vara med Kevin i skolan.
Det betyder att jag äntligen kan få börja jobba som en normal vuxen människa =)
Jag får komma hemifrån, jag slipper stå standby hela dagarna och vänta på Kevin.
Vänta på att dom KANSKE ringer från skolan och säger att jag måste hämta honom.
Jag slipper undra över hurvida jag kan åka iväg och träna eller inte för att Kevin KANSKE kan vara i skolan idag.

Fattar ni att hela mitt liv kommer plötsligt bli helt annorlunda.
Jag kan inte fatta de än...
Jag har gått och hoppats hela dan att det inte ska vara en dröm...

Men just nu, vare sig det är en dröm eller inte, så njuter jag varje sekund...

Jag satt och pratade med en av min barndomskompisar idag.
Vi har känt varandra sen vi var 2 år gamla och idag är vi 32...
Tiden rinner iväg.
Vi kom iaf in på att Kevin fyller 13 i februari, han blir tonåring...

Jag frågade om hon kom ihåg när vi va 13...
Hon skrattade och började rabbla upp grejer och hyss vi hade för oss...
Rökte, krökade till, åkte in till stan, hade pojkvän...Ja, vi va ju nästan vuxna...Ha ha ha.

Så slog mig tanken...

Kevin kan inte vara själv hemma
Han läser inte, skriver inte.
Kan inte uttrycka sig ordentligt.
Kan inte gå till skolan själv.
Kan inte gå och handla själv.
Inte sitta o surfa vid datorn själv
Måste bli hämtad i skolan.
Vet inte hur länge en timme är.
Måste ha hjälp med det mesta i sin vardag
Kan fortfarande inte somna själv
Kan definitivt inte åka kommunalt själv etc etc...

Det är nog inte förens nu idag som jag har insett hur det egentligen står till med mitt hjärta, mitt allt...min Kevin...

Träffade min mamma och mommo nu på kvällskvisten och mamma påpekade att jag såg alldeles färdig ut...
Ja, sliten och trött...
Kanske för att det är mycket runt omkring...
Men oxå att jag idag började sörja att min Kevin alltid kommer vara i sin egen värld...
Så omedveten...så lycklig ibland, så vansinnigt arg ibland...och alldeles förtvivlat ledsen och uppriven ibland...

Jag älskar den ungen över allt annat och vet faktiskt inte vad jag hade gjort utan honom...

Kevins problem med insomning blir bara värre för var dag som går känns det som...
Eller så är det jag som håller på att gå in i väggen igen!!!!
Men vi ska iallafall få hjälp.

Det som gör att Kevin inte vill somna är dels hans oro över att somna.
Barn med autism har ofta de. Det är för dom som att förlora kontrollen.
Så Kevin har blivit expert på att hålla sig vaken.
Men nu när vi var på autismcentrum så fick vi en massa tips som vi ska prova.
Dock så kan vi inte börja riktigt än.
För i den här planen de lagt upp ingår att han ska börja äta melatonin.

Melatonin är ett ämne som kroppen själv ska producera.
Men Kevin ska få det i tablettform.
Vad ska de hjälpa till med? Jo, melatoninet ska hjjälpa kevin att få en normal dygnsrytm.
Plus att han ska slippa känna den oron inför att somna.

Jag har pratat med läkaren och vi väntar på att få en tid för att komma dit och få det.
Sen är det bara sätta igång.

Det vi har börjat med nu är att hjälpa Kevin att träna till att bara sova i sin säng.
Han kommer ofta upp till oss mitt i natten, vågar inte sova själv.
Så det är mycket träning.
Men allt blir till bättre, bara man skyndar långsamt.

Idag vaknade jag och Kevin ungefär samtidigt.
Vi gick upp och gjorde våra rutiner: Sitta i soffan med täcke o vakna till.
Fundera en halvtimme på vad kevin skulle äta för frukost.
Fortsätta sitta under täcket och ta morgon medicinen.
Packa skolväskan, busa medans man tar på sig kläderna.
Leka tandläkare vid tandborstning etc.

När Jag lämnat Kevin i skolan åkte jag hem och bara satte mig i soffan och gjorde absolut ingenting =)
Det är sååå underbart.
Helt tyst, jag är alldeles själv...

Sen var de dags att åka hem till K.
Jag skulle köra henne till tandis och sedan hämta henne.

Vi fikade lite, kollade såpa på tv och sen var de dax att åka.
När jag lämpat av henne var de dax att hämta lilleman.

Skoldagen hade gått jättebra.
Första halvan går alltid lite bättre än andra halvan.

När vi hoppade in i bilen så kom vi överens om att efter vi kört hem K så skulle vi åka och handla lite.
När vi kom till tandis hade hon inte ens fått komma in...
Men vi väntade..
.Kevin tycker det är jättespännande, så han stod och tittade i dörren där K låg och sov med öppen mun och miljoner grejer i munnen...
Sedan läste vi tidningar, böcker och mera tidningar.
Vi bokade även en tid till Kevin för undersökning.

Sen va hon klar.

När vi hade lämnat K skulle vi handla, samma procedur som alltid.
Förklara att vi bara ska handla dittan o dattan och inte mer...
Men som vanligt så blev de samma procedur med att vilja handla heeeeeeeeeeela affären.
Förklara, förklara förklara, men med så få ord som möjligt för att det inte ska bli missförstånd...

Väl hemma var det bara att sätta igång med baket =)

I Kevins värld finns inget vänta, inget snart...
Så fram med allt och allt ska göras samtidigt, det är hektiskt...
Man får bita sig i tungan, ta 3 djupa andetag, räkna till tio och ta det så lugnt som de bara går.

Efter c:a 4 timmars bak var vi klara med pepparkakor och pepparkakshus.
Huset är dekorerat med nonstop, gelehallon, ahlgrens bilar, och hallon & lakritsbåtar.
Och massor med glasyr =)