Vart tar tiden vägen...
Insåg precis att det är huuuuuur länge sen som helst som jag skrev ngt.
Har inte haft inspiration till det.
För en vecka sen, dvs förra Fredagen så fyllde min lillplutt 15 år!!!!
Herre guuuud... Jag kommer ju ihåg när jag va 15 och man tyckte att man va jätte vuxen och alla andra va totalt dumma i huvudet.
Jag och kevin 1996
Nu är det ju inte riktigt samma sak med Kevin då han har de diagnoser han har.
Han är ju verkligen inte som en 15 åring.
Dom senaste veckorna som har gått har han inte velat prata så mycket med mig i tele.
När han väl ringt så har det mest varit för att han vill att jag ska skicka t ex mat... Hahaha, blir så full i skratt när han säger det så brukar jag fråga, men får ni ingen mat där?
Jo, svarar han surt, men den e så jävla äcklig så du får faktiskt skicka lite mat.
Vet inte hur många gånger vi haft de samtalet, men återigen får man då förklara att jag inte kan, eller får skicka mat etc. Oftast så blir han skit sur och bara slänger på luren.
Eller så ringer han när han vill att jag ska köpa ngt som vilken tonåring som helst.
Har skickat lite filmer som han velat ha som dom inte fått tag i därborta till bonusskåpet.
Det är ju meningen att han ska få samla "mistlar", varje gång han gör ngt bra eller sköter sina uppgifter får han en mistel. För dom kan han sedan hadla i det sk bonusskåpet. Där ligger det grejer som ungdomarna själva bestämt och på så sätt så har dom sin morot.
Så klart så är det ett låst glasskåp så att dom hela tiden kan se grejerna dom så gärna vill ha och motivera sig själva.
Inför sin födelsedag hade Kevin bestämt att vi skulle gå på bio hela gänget.
Så på Fredag samlades vi alla hemma hos min mamma så klart.
Även Kevin bonus moffa hade kommit från Kungshamn och hälsat på, så vi blev minst sagt trångbodda hos mamma då både hon, Kevin, moffa, jag, min älskling och hans 2 barn skulle sova där...
Nämnde jag att mamma har en 2:a... hahaha
Trodde faktiskt att det skulle bli jobbigt och påfrestande för Kevin, men hela helgen gick över förväntan bra.
På Fredagen när vi kom till mamma så fick Kevin det han ville ha: pengar så klart...
Sen satt vi och pratade lite och han visade sina fina byxor han fått från gläntan i paket.
Han har vuxit som f-n... Herregud... nu kan man snacka om att man känner sig som en räka...
Tyvärr ville han inte ställa upp på bild, han hatar att fotograferas, och vi lyckades inte övertala honom på ngt sätt.
På Lördag var det dax för bio på Heron city.
Det va Kevin, jag, min kärlek och hans 2 barn, min mamma, bonus moffa, min syster och hennes älskling.
Eftersom F, Jens dotter, bara är 6 så fick vi välja en annan film åt henne.
Kevin fick bestämma om jag eller Jens skulle följa med på Narnia... Jens så klart, för då hade han ju alla sina favvokillar med, dvs, Jens, T, moffa och systers kille B...
Så jag och F gick och såg: Va inte rädd långa farbrorn... hahaha
Efter bion va Kevin ganska trött och vi hade bestämt från början att vi skulle ha tårta på Söndagen, men det ville inte Kevin, så vi styrde om planerna och handlade grejor och åkte hem och fikade.
Han va mycket trött efter bion, och det är ju förståeligt, så han va ganska så stinslig och som vanligt så lyssnade han inte ett ord på vad jag sa.
Då kände man alla dom här jobbiga känslorna komma upp till ytan igen...
Kan nog inte ens föreställa mig vilket kaos det måste bli i Kevins huvud om det blir så för mig...
Söndag, sista dagen på helgen och innan hemfärd.
Vi åkte till Nacka Forum för att titta lite. Förklarade alla regler för barnen ett flertal gånger så att lilleman oxå skulle förstå. Mycket enkelt, spring inte iväg, bråka inte och vi går tillsammans.
Funkade faktiskt riktigt bra.
Kevin har lite svårt att inte springa, så jag sa till han att idag ska du få träna på att inte springa, och det klarade han nästan helt.
Jag vet att många tycker det är konstigt att jag inte visat dessmer känslor när det gäller Kevin.
Dels så beror det på att vi har haft det så otroligt intensivt och jobbigt och levt så gott som isolerade från omvärlden under nästan 10 år.
Det har bara eskalerat så vi hade nästan ihjäl varandra till slut, och det dröjde många, många år innan vi fick ngn form av hjälp över huvud taget, har bara haft hjälp dom senaste 2 1/2 åren han bodde hemma, så när han flyttade fick jag äntligen andas.
Sen så har jag själv inte berättat att jag oxå har en diagnos.
Jag har grov ADHD och började inte medicinera för det förens i höstas.
Så det har inte varit lätt alla gånger vill jag lova.
Men på Söndag kom det som en bomb.
Det va så fruktansvärt jobbigt att lämna Kevin.
Så mycket blandade känslor.
Det gjorde ont i mammahjärtat, det nästan förblödde, samtidigt som tiden inte kunde gå snabbt nog till vi skulle åka. Så när vi satt i bilen så kändes det som att tårarna aldrig skulle sluta rinna...
Som tur är så har jag en underbar pojkvän som bara fanns där och bara att få hålla han i handen gjorde så otroligt mycket, det kändes tryggt
Ha en underbar helg alla fina, Kram på er
Har inte haft inspiration till det.
För en vecka sen, dvs förra Fredagen så fyllde min lillplutt 15 år!!!!
Herre guuuud... Jag kommer ju ihåg när jag va 15 och man tyckte att man va jätte vuxen och alla andra va totalt dumma i huvudet.
Jag och kevin 1996
Nu är det ju inte riktigt samma sak med Kevin då han har de diagnoser han har.
Han är ju verkligen inte som en 15 åring.
Dom senaste veckorna som har gått har han inte velat prata så mycket med mig i tele.
När han väl ringt så har det mest varit för att han vill att jag ska skicka t ex mat... Hahaha, blir så full i skratt när han säger det så brukar jag fråga, men får ni ingen mat där?
Jo, svarar han surt, men den e så jävla äcklig så du får faktiskt skicka lite mat.
Vet inte hur många gånger vi haft de samtalet, men återigen får man då förklara att jag inte kan, eller får skicka mat etc. Oftast så blir han skit sur och bara slänger på luren.
Eller så ringer han när han vill att jag ska köpa ngt som vilken tonåring som helst.
Har skickat lite filmer som han velat ha som dom inte fått tag i därborta till bonusskåpet.
Det är ju meningen att han ska få samla "mistlar", varje gång han gör ngt bra eller sköter sina uppgifter får han en mistel. För dom kan han sedan hadla i det sk bonusskåpet. Där ligger det grejer som ungdomarna själva bestämt och på så sätt så har dom sin morot.
Så klart så är det ett låst glasskåp så att dom hela tiden kan se grejerna dom så gärna vill ha och motivera sig själva.
Inför sin födelsedag hade Kevin bestämt att vi skulle gå på bio hela gänget.
Så på Fredag samlades vi alla hemma hos min mamma så klart.
Även Kevin bonus moffa hade kommit från Kungshamn och hälsat på, så vi blev minst sagt trångbodda hos mamma då både hon, Kevin, moffa, jag, min älskling och hans 2 barn skulle sova där...
Nämnde jag att mamma har en 2:a... hahaha
Trodde faktiskt att det skulle bli jobbigt och påfrestande för Kevin, men hela helgen gick över förväntan bra.
På Fredagen när vi kom till mamma så fick Kevin det han ville ha: pengar så klart...
Sen satt vi och pratade lite och han visade sina fina byxor han fått från gläntan i paket.
Han har vuxit som f-n... Herregud... nu kan man snacka om att man känner sig som en räka...
Tyvärr ville han inte ställa upp på bild, han hatar att fotograferas, och vi lyckades inte övertala honom på ngt sätt.
På Lördag var det dax för bio på Heron city.
Det va Kevin, jag, min kärlek och hans 2 barn, min mamma, bonus moffa, min syster och hennes älskling.
Eftersom F, Jens dotter, bara är 6 så fick vi välja en annan film åt henne.
Kevin fick bestämma om jag eller Jens skulle följa med på Narnia... Jens så klart, för då hade han ju alla sina favvokillar med, dvs, Jens, T, moffa och systers kille B...
Så jag och F gick och såg: Va inte rädd långa farbrorn... hahaha
Efter bion va Kevin ganska trött och vi hade bestämt från början att vi skulle ha tårta på Söndagen, men det ville inte Kevin, så vi styrde om planerna och handlade grejor och åkte hem och fikade.
Han va mycket trött efter bion, och det är ju förståeligt, så han va ganska så stinslig och som vanligt så lyssnade han inte ett ord på vad jag sa.
Då kände man alla dom här jobbiga känslorna komma upp till ytan igen...
Kan nog inte ens föreställa mig vilket kaos det måste bli i Kevins huvud om det blir så för mig...
Söndag, sista dagen på helgen och innan hemfärd.
Vi åkte till Nacka Forum för att titta lite. Förklarade alla regler för barnen ett flertal gånger så att lilleman oxå skulle förstå. Mycket enkelt, spring inte iväg, bråka inte och vi går tillsammans.
Funkade faktiskt riktigt bra.
Kevin har lite svårt att inte springa, så jag sa till han att idag ska du få träna på att inte springa, och det klarade han nästan helt.
Jag vet att många tycker det är konstigt att jag inte visat dessmer känslor när det gäller Kevin.
Dels så beror det på att vi har haft det så otroligt intensivt och jobbigt och levt så gott som isolerade från omvärlden under nästan 10 år.
Det har bara eskalerat så vi hade nästan ihjäl varandra till slut, och det dröjde många, många år innan vi fick ngn form av hjälp över huvud taget, har bara haft hjälp dom senaste 2 1/2 åren han bodde hemma, så när han flyttade fick jag äntligen andas.
Sen så har jag själv inte berättat att jag oxå har en diagnos.
Jag har grov ADHD och började inte medicinera för det förens i höstas.
Så det har inte varit lätt alla gånger vill jag lova.
Men på Söndag kom det som en bomb.
Det va så fruktansvärt jobbigt att lämna Kevin.
Så mycket blandade känslor.
Det gjorde ont i mammahjärtat, det nästan förblödde, samtidigt som tiden inte kunde gå snabbt nog till vi skulle åka. Så när vi satt i bilen så kändes det som att tårarna aldrig skulle sluta rinna...
Som tur är så har jag en underbar pojkvän som bara fanns där och bara att få hålla han i handen gjorde så otroligt mycket, det kändes tryggt
Ha en underbar helg alla fina, Kram på er
