Vad ska man säga?
Ibland så känns det som att energin bara sugs ur en...
Man försöker förtvivlat hålla den kvar, men man kan bara känna den försvinna...
Igår stack Kevin iväg....igen, men den här gången va han borta läääänge...
Började bli orolig och gick fram o tillbaka, gick ut o letade lite...
Precis när man tänker att nä, nu får jag ringa polisen, då komme rhan gående med 2 lite äldre killar som följer honom in.
Kevin hade varit hos en kompis och sedan gått vilse, så de 2 grabbarna hjälpte honom att hitta hem =)
Tur att det finns sådana fortfarande ; )
När vi bodde i orminge så fanns det inte en enda unge som INTE va elak mot honom.
Ungarna häromkring är helt fantastiska, så de vore verkligen synd om vi vore tvungna att flytta härifrån...
Idag har Kevin inte haft en bra dag =(
Läraren kunde bara vara här i 10 min...
Han har sovit hela dan idag... varit vaken små korta stunder.
När jag kom hem från jobbet sov han, då passade jag på att vila lite.
Han vaknade till vid 18:30, satt och tittade lite på tv, sedan somnade han igen vid 19:30...
Hoppas att det bara är en liten kort period så det inte blir en långkörare...
På Torsdag är det valborg, och då ska jag få träffa alla mina underbara, älskade vänner...
Love you all...
Puss & Kram
Man försöker förtvivlat hålla den kvar, men man kan bara känna den försvinna...
Igår stack Kevin iväg....igen, men den här gången va han borta läääänge...
Började bli orolig och gick fram o tillbaka, gick ut o letade lite...
Precis när man tänker att nä, nu får jag ringa polisen, då komme rhan gående med 2 lite äldre killar som följer honom in.
Kevin hade varit hos en kompis och sedan gått vilse, så de 2 grabbarna hjälpte honom att hitta hem =)
Tur att det finns sådana fortfarande ; )
När vi bodde i orminge så fanns det inte en enda unge som INTE va elak mot honom.
Ungarna häromkring är helt fantastiska, så de vore verkligen synd om vi vore tvungna att flytta härifrån...
Idag har Kevin inte haft en bra dag =(
Läraren kunde bara vara här i 10 min...
Han har sovit hela dan idag... varit vaken små korta stunder.
När jag kom hem från jobbet sov han, då passade jag på att vila lite.
Han vaknade till vid 18:30, satt och tittade lite på tv, sedan somnade han igen vid 19:30...
Hoppas att det bara är en liten kort period så det inte blir en långkörare...
På Torsdag är det valborg, och då ska jag få träffa alla mina underbara, älskade vänner...
Love you all...
Puss & Kram
Vad ska man göra???
...när man känner att man inte räcker till???
Har varit på möte i skolan i veckan...det blev ett brådskande möte...
Oj, oj, oj, oj, oj va de enda jag tänkte.
Dom i Kevins skola är verkligen så underbara.
Dom ser Kevin och dom ser han problem...
De första Y säger till mig är: Kevin är sjuk!! Han är en jätte, jätte sjuk pojke som behöver hjälp NU!!!
Jag har ju känt att Kevin har blivit sämre, men då har man tänkt att man inbillar sig, eller så önskar man att man inbillar sig...
Men så är det inte =(
När vi va på BUP och fick utredningssvaren redovisade så sa dom att vi inte skulle räkna med en förbättring, snarare en försämring... Japp... få de slängt i ansiktet...som om de inte redan är tillräkligt för mitt lilla hjärta!!!
Och nu har vi kommit dit, och det har gått snabbt.
Det är tydligen ganska vanligt att barn med Kevins diagnoser blir sämre när de kommer in i tonåren.
Och det är ungefär då de började dala...
Han stöter bort mig mer och mer, vill inte prata med mig, jag får inte trösta honom när han är ledsen eller när han gjort illa sig... istället skriker han och slår mig.
Jag fick de förklarat för mig att den mur han hade runt sig innan, bygger han på, och om han inte får hjälp så kommer han stänga in sig...
Han har börjat sticka iväg allt mer ofta, många gånger nästan utan kläder då de är kallt på kvällen, jag har fått låsa dörrarna för att han inte ska försvinna.
Vet inte om jag kommer att räcka till längre...
Som tur är så har jag den bästaste mamman man någonsin kunnat önska sig, en mer underbar syster får man leta efter, och de vänner jag har växer definitivt inte på träd.
Love you all <3
Har för övrigt haft en alldeles underbar helg med massa sol, de bästa sällskapet man kan önska sig och kall öl :-P
Måste ladda på batterierna ordentligt nu...
Har varit på möte i skolan i veckan...det blev ett brådskande möte...
Oj, oj, oj, oj, oj va de enda jag tänkte.
Dom i Kevins skola är verkligen så underbara.
Dom ser Kevin och dom ser han problem...
De första Y säger till mig är: Kevin är sjuk!! Han är en jätte, jätte sjuk pojke som behöver hjälp NU!!!
Jag har ju känt att Kevin har blivit sämre, men då har man tänkt att man inbillar sig, eller så önskar man att man inbillar sig...
Men så är det inte =(
När vi va på BUP och fick utredningssvaren redovisade så sa dom att vi inte skulle räkna med en förbättring, snarare en försämring... Japp... få de slängt i ansiktet...som om de inte redan är tillräkligt för mitt lilla hjärta!!!
Och nu har vi kommit dit, och det har gått snabbt.
Det är tydligen ganska vanligt att barn med Kevins diagnoser blir sämre när de kommer in i tonåren.
Och det är ungefär då de började dala...
Han stöter bort mig mer och mer, vill inte prata med mig, jag får inte trösta honom när han är ledsen eller när han gjort illa sig... istället skriker han och slår mig.
Jag fick de förklarat för mig att den mur han hade runt sig innan, bygger han på, och om han inte får hjälp så kommer han stänga in sig...
Han har börjat sticka iväg allt mer ofta, många gånger nästan utan kläder då de är kallt på kvällen, jag har fått låsa dörrarna för att han inte ska försvinna.
Vet inte om jag kommer att räcka till längre...
Som tur är så har jag den bästaste mamman man någonsin kunnat önska sig, en mer underbar syster får man leta efter, och de vänner jag har växer definitivt inte på träd.
Love you all <3
Har för övrigt haft en alldeles underbar helg med massa sol, de bästa sällskapet man kan önska sig och kall öl :-P
Måste ladda på batterierna ordentligt nu...
Nu...
...är det riktigt länge sen jag skrev någonting...
Har haft totalt skrivstopp, trots att det har hänt hur mycket som helst.
Jag har satt mig ner och börjat skriva, men de har hela tiden slutat med att jag raderar och stänger ner.
Idag har jag en lite halvtung dag.
Det har varit en på många sätt känslosam period.
Både bra och lite mindre bra känslor.
Kevin har haft en ganska jobbig period...
Han har haft mer anfall, varit jätte trött, har haft mycket svårare för att förstå = mycket frustration = mycket bråk och slag mot mamma...
Men det är inte hans fel =(
Många gånger kommer man på sig själv att bli irriterad på att han inte "lyssnar" när jag i själva verket vet att han har svårt med muntlig information...
Det va så underbart nu över påsken.
Har verkligen haft en bra påskhelg tillsammans med mina underbara vänner.
På skärtorsdagen åkte jag och Kevin över till min darling J & J.
Vi skulle egentligen åkt hem, men blev kvar =)
Kevin blev så förtjust i dem, han har bara träffat dem en snabbis förut.
Men nu va de J som skulle ligga med honom när han skulle sova, och det är inte många förunnat.
Han kramades med henne och bara stortrivdes.
På morgonen när han vakna kom han in och väckte oss =)
Då va de "pruttmage" för hela slanten och jag blev kittlad tills jag nästan storknade...
Det va så underbart väder så vi satt ute på deras altan hela dagen och fick en riktig bränna i ansiktet =)
Senare på em så kom min mamma och hämtade Kevin, de va ju mommo-helg =)
Han tom kramade J när han skulle gå... och de tillhör inte vanligheterna.
Kevin tycker inte om beröring, så de är väldigt sällan man får kramas =/
Vi började festa, ( även om vi hade druckit lite i solen redan ) men vi va tvungna att åka o handla öl, för den va typ slut, och inge vin fanns de heller ...
På Lördagen va de dax för påskmiddag...
Alla mina älskade vänner samlade och syster och bror såklart =)
Vi hade såååå mysigt och festen varade både lördag och söndag, så på Måndag var de dax för dom sista gästerna att bli hemskjutsade...
Sen har det hänt en massa andra konstiga saker!!!
Jag har återigen lyckats få en psykopat på halsen =S
Nu verkar det dock som att han har gått tillbaka till sitt X tack och lov...
Jag känner honom sen några år tillbaks, och vet hur han beter sig, så det va inget nytt för mig.
Men nu fick han iaf för sig att vi hade ett förhållande!!!
Han trodde verkligen att vi va tillsammans.
Trots att jag sa rakt ut att han skulle sluta bete sig som att vi va tillsammans så vände och vred han på de till ngt positivt...
Jag blev bombad från tor- Måndag med c:a 60-65 sms, massa meddelande på msn där han förklara att tårarna rinner för att jag inte vågar visa mig med honom, att om man har påskmiddag ska man bjuda sin respektive?!?!?!
Hallå!!! Vaddå respektive??? Han har fikat hos mig 2 ggr, och vips sen skulle vi gifta oss???
Herregud vilka människor det finns.
Och det värsta är att han försökte redan första gången han kom hit ( för att ge mig 20 liter vitfärg som jag inte ens bett om ) att smöra in sig för kevin.
Han lovade honom en massa spel och skit...
Började med att Kevin skulle få de så bra om vi bodde ihop, han skulle få en egen hund ( han har en hund )...
Seriöst...sjukare människa får man fan leta efter!!!!
Sen trodde jag i min vilda fantasi att han slutade och att han fattade, men icke sa nicke...
Då va jag helt plötslig hans lilla snutta etc...
Och han undrade när vi skulle fika igen??? Vad är det han inte förstår??
Jag sa återigen att jag inte ville träffa honom, att han gjort bort sig och inte behöver höra av sig till mig mer, och nu har han faktiskt inte hört av sig på 2 dagar =))
Men jag såg han och hans X, så förhoppningsvis har hon tagit tillbaks honnom =))
Puss alla underbara
Kevin med lilla maxi när vi va där i veckan, han fullkomligt älskar honom
Har haft totalt skrivstopp, trots att det har hänt hur mycket som helst.
Jag har satt mig ner och börjat skriva, men de har hela tiden slutat med att jag raderar och stänger ner.
Idag har jag en lite halvtung dag.
Det har varit en på många sätt känslosam period.
Både bra och lite mindre bra känslor.
Kevin har haft en ganska jobbig period...
Han har haft mer anfall, varit jätte trött, har haft mycket svårare för att förstå = mycket frustration = mycket bråk och slag mot mamma...
Men det är inte hans fel =(
Många gånger kommer man på sig själv att bli irriterad på att han inte "lyssnar" när jag i själva verket vet att han har svårt med muntlig information...
Det va så underbart nu över påsken.
Har verkligen haft en bra påskhelg tillsammans med mina underbara vänner.
På skärtorsdagen åkte jag och Kevin över till min darling J & J.
Vi skulle egentligen åkt hem, men blev kvar =)
Kevin blev så förtjust i dem, han har bara träffat dem en snabbis förut.
Men nu va de J som skulle ligga med honom när han skulle sova, och det är inte många förunnat.
Han kramades med henne och bara stortrivdes.
På morgonen när han vakna kom han in och väckte oss =)
Då va de "pruttmage" för hela slanten och jag blev kittlad tills jag nästan storknade...
Det va så underbart väder så vi satt ute på deras altan hela dagen och fick en riktig bränna i ansiktet =)
Senare på em så kom min mamma och hämtade Kevin, de va ju mommo-helg =)
Han tom kramade J när han skulle gå... och de tillhör inte vanligheterna.
Kevin tycker inte om beröring, så de är väldigt sällan man får kramas =/
Vi började festa, ( även om vi hade druckit lite i solen redan ) men vi va tvungna att åka o handla öl, för den va typ slut, och inge vin fanns de heller ...
På Lördagen va de dax för påskmiddag...
Alla mina älskade vänner samlade och syster och bror såklart =)
Vi hade såååå mysigt och festen varade både lördag och söndag, så på Måndag var de dax för dom sista gästerna att bli hemskjutsade...
Sen har det hänt en massa andra konstiga saker!!!
Jag har återigen lyckats få en psykopat på halsen =S
Nu verkar det dock som att han har gått tillbaka till sitt X tack och lov...
Jag känner honom sen några år tillbaks, och vet hur han beter sig, så det va inget nytt för mig.
Men nu fick han iaf för sig att vi hade ett förhållande!!!
Han trodde verkligen att vi va tillsammans.
Trots att jag sa rakt ut att han skulle sluta bete sig som att vi va tillsammans så vände och vred han på de till ngt positivt...
Jag blev bombad från tor- Måndag med c:a 60-65 sms, massa meddelande på msn där han förklara att tårarna rinner för att jag inte vågar visa mig med honom, att om man har påskmiddag ska man bjuda sin respektive?!?!?!
Hallå!!! Vaddå respektive??? Han har fikat hos mig 2 ggr, och vips sen skulle vi gifta oss???
Herregud vilka människor det finns.
Och det värsta är att han försökte redan första gången han kom hit ( för att ge mig 20 liter vitfärg som jag inte ens bett om ) att smöra in sig för kevin.
Han lovade honom en massa spel och skit...
Började med att Kevin skulle få de så bra om vi bodde ihop, han skulle få en egen hund ( han har en hund )...
Seriöst...sjukare människa får man fan leta efter!!!!
Sen trodde jag i min vilda fantasi att han slutade och att han fattade, men icke sa nicke...
Då va jag helt plötslig hans lilla snutta etc...
Och han undrade när vi skulle fika igen??? Vad är det han inte förstår??
Jag sa återigen att jag inte ville träffa honom, att han gjort bort sig och inte behöver höra av sig till mig mer, och nu har han faktiskt inte hört av sig på 2 dagar =))
Men jag såg han och hans X, så förhoppningsvis har hon tagit tillbaks honnom =))
Puss alla underbara
Kevin med lilla maxi när vi va där i veckan, han fullkomligt älskar honomVåren är här...
....iaf idag,
Det har varit ett sånt underbart väder idag så jag, Kevin och Joon har varit ute nästan hela dagen.
För nån dag sedan plockade vi fram krocket spelet, och idag tog vi fram resten, dvs Kubb och Boccia.
Vi spelade lite kubb och sedan va de dax för styltorna att kliva fram ur förrådet.
Kevin är super duktig att gå på dom, och samtidigt så blir det en sån jättebra träning för honom.
Sedan tyckte han att Joon skulle prova, och han klarade sig helskinnad med en Kevin som tyckde de va jättekul att jaga honom när han gick på styltorna =)
Kevin vill gärna cykla upp till affären själv.
Jag vet att han klarar det utan problem. Men när han har haft så extremt mycket anfall som inatt, och dessutom stora intensiva anfall på morgonen så vill man gärna inte att han cyklar iväg själv..
Jag vet att jag måste låta honom träna på sådana saker, men det är sååååå svårt att släppa på de...
Tänk om.... eller... eller tänk ifall.... eller om han skulle...kanske de händer...
Alla dessa tänk om hela tiden.
jag är så less på att hela tiden vara rädd för att det ska hända honom ngt, eller att om han nu går/ cyklar iväg att han ska träffa ngn som lurar honom totalt, Kevin är ju så godtrogen och förstår ju inte allt på samma sätt som en jämngammal utan diagnoser....
Och barn kan vara så fruktansvärt elaka när dom märker att ngt inte är som på andra barn...
Förra sommaren så va vi ute hos mitt X mamma där de brukar ha husvagnen i Nynäshamn.
Kevin va överlycklig för att han hade lärt sig koden till toaletten,
Naturligtvis så vill han springa på toa ett flertal gånger bara för att få slå koden.
Toaletten låg ganska nära, så man såg den från deras campingplats.
Helt plötsligt komme rKevin ut och gråter...
Han är jätteledsen och jag springer ut.
Det tar ett tag innan jag får ur han vad som har hänt.
När han tillslut lyckas berätta vad som hänt så är det 3 tonårskillar som har slagit honom inne på toaletten...
Han visar mig kinden och vi ser att han e lite lite svullen.
Kevin förklarar vad killarna hade på sig så vi springer runt o letar utan att hitta ngn.
När vi väl åker iväg så ser vi vid perongen 3 killar som har samma färg på tröjorna som Kevin sagt.
Så C flyger ur bilen och tar tag i killarna och frågar varför dom slagit lillkillen...
Dom hade inte gjort ngt sa dom först, men när de såg kevin sitta o gråta och C´s blick så erkände dom...
Hörde inte vad C sa, men de såg ut som om dom gjorde i brallan...
Och det är såna händelser som jag vet att Kevin kanske inte skulle kunna hantera på ett bra sätt som gör att man blir så jäkla rädd för verkligheten...
Men han måste ju träna på de oxå.
Han är 13 år och tiden rinner iväg, snart e han vuxen och ska klara sig någorlunda själv...
Men jag kommer väl lära mig så småningom =)
Idag har iaf Kevin åkt till mommo och det har varit en mycket händelserik dag ända fram till nu...
Både bra och jobbiga händelser...
Puss & Kärlek till alla...
Det har varit ett sånt underbart väder idag så jag, Kevin och Joon har varit ute nästan hela dagen.
För nån dag sedan plockade vi fram krocket spelet, och idag tog vi fram resten, dvs Kubb och Boccia.
Vi spelade lite kubb och sedan va de dax för styltorna att kliva fram ur förrådet.
Kevin är super duktig att gå på dom, och samtidigt så blir det en sån jättebra träning för honom.
Sedan tyckte han att Joon skulle prova, och han klarade sig helskinnad med en Kevin som tyckde de va jättekul att jaga honom när han gick på styltorna =)
Kevin vill gärna cykla upp till affären själv.
Jag vet att han klarar det utan problem. Men när han har haft så extremt mycket anfall som inatt, och dessutom stora intensiva anfall på morgonen så vill man gärna inte att han cyklar iväg själv..
Jag vet att jag måste låta honom träna på sådana saker, men det är sååååå svårt att släppa på de...
Tänk om.... eller... eller tänk ifall.... eller om han skulle...kanske de händer...
Alla dessa tänk om hela tiden.
jag är så less på att hela tiden vara rädd för att det ska hända honom ngt, eller att om han nu går/ cyklar iväg att han ska träffa ngn som lurar honom totalt, Kevin är ju så godtrogen och förstår ju inte allt på samma sätt som en jämngammal utan diagnoser....
Och barn kan vara så fruktansvärt elaka när dom märker att ngt inte är som på andra barn...
Förra sommaren så va vi ute hos mitt X mamma där de brukar ha husvagnen i Nynäshamn.
Kevin va överlycklig för att han hade lärt sig koden till toaletten,
Naturligtvis så vill han springa på toa ett flertal gånger bara för att få slå koden.
Toaletten låg ganska nära, så man såg den från deras campingplats.
Helt plötsligt komme rKevin ut och gråter...
Han är jätteledsen och jag springer ut.
Det tar ett tag innan jag får ur han vad som har hänt.
När han tillslut lyckas berätta vad som hänt så är det 3 tonårskillar som har slagit honom inne på toaletten...
Han visar mig kinden och vi ser att han e lite lite svullen.
Kevin förklarar vad killarna hade på sig så vi springer runt o letar utan att hitta ngn.
När vi väl åker iväg så ser vi vid perongen 3 killar som har samma färg på tröjorna som Kevin sagt.
Så C flyger ur bilen och tar tag i killarna och frågar varför dom slagit lillkillen...
Dom hade inte gjort ngt sa dom först, men när de såg kevin sitta o gråta och C´s blick så erkände dom...
Hörde inte vad C sa, men de såg ut som om dom gjorde i brallan...
Och det är såna händelser som jag vet att Kevin kanske inte skulle kunna hantera på ett bra sätt som gör att man blir så jäkla rädd för verkligheten...
Men han måste ju träna på de oxå.
Han är 13 år och tiden rinner iväg, snart e han vuxen och ska klara sig någorlunda själv...
Men jag kommer väl lära mig så småningom =)
Idag har iaf Kevin åkt till mommo och det har varit en mycket händelserik dag ända fram till nu...
Både bra och jobbiga händelser...
Puss & Kärlek till alla...
