Zessans

Ja, shocken har nog inte riktigt lagt sig än...
Jag kan fortfarande inte fatta att inom en snar framtid kommer jag kunna söka jobb...
Jag kommer kunna ha ett jobb utan att oroa mig för att de ska låta mig gå bara för att jag får så hög frånvaro...

För många är det så självklart att kunna gå till ett jobb, vabba ibland när barnen e förkylda o grejer.
Men dom har ändå alltid sitt jobba att gå till.
Men för mig är det inte de. Det är en lyx för mig att kunna komma iväg ibland och jobba x-tra.
Att få komma hemifrån o träffa andra vuxna människor.

Den senaste tiden har mitt liv gått ut på att få iväg Kevin till skolan i den mån han kan, skynda mig att uträtta ärenden om jag har några. Sedan åka hem och vänta.
Sitter hemma på helspänn, man vill som inte påbörja ngt om dom skulle ringa och säga att Kevin måste hämtas.
Så då sitter man hemma & kollar på klockan...
På sin höjd tvättar eller plockar man lite, men det går så mycket energi åt att bara vänta.
Då skrattar ni säkert, men när man måste göra så varje dag så blir man helt slut...

Jag kan tacka mamma och syster min mycket för att jag fortfarande orkar...
Det är tur att man har några vänner kvar som verkligen bryr sig...