Våren är här...
....iaf idag,
Det har varit ett sånt underbart väder idag så jag, Kevin och Joon har varit ute nästan hela dagen.
För nån dag sedan plockade vi fram krocket spelet, och idag tog vi fram resten, dvs Kubb och Boccia.
Vi spelade lite kubb och sedan va de dax för styltorna att kliva fram ur förrådet.
Kevin är super duktig att gå på dom, och samtidigt så blir det en sån jättebra träning för honom.
Sedan tyckte han att Joon skulle prova, och han klarade sig helskinnad med en Kevin som tyckde de va jättekul att jaga honom när han gick på styltorna =)
Kevin vill gärna cykla upp till affären själv.
Jag vet att han klarar det utan problem. Men när han har haft så extremt mycket anfall som inatt, och dessutom stora intensiva anfall på morgonen så vill man gärna inte att han cyklar iväg själv..
Jag vet att jag måste låta honom träna på sådana saker, men det är sååååå svårt att släppa på de...
Tänk om.... eller... eller tänk ifall.... eller om han skulle...kanske de händer...
Alla dessa tänk om hela tiden.
jag är så less på att hela tiden vara rädd för att det ska hända honom ngt, eller att om han nu går/ cyklar iväg att han ska träffa ngn som lurar honom totalt, Kevin är ju så godtrogen och förstår ju inte allt på samma sätt som en jämngammal utan diagnoser....
Och barn kan vara så fruktansvärt elaka när dom märker att ngt inte är som på andra barn...
Förra sommaren så va vi ute hos mitt X mamma där de brukar ha husvagnen i Nynäshamn.
Kevin va överlycklig för att han hade lärt sig koden till toaletten,
Naturligtvis så vill han springa på toa ett flertal gånger bara för att få slå koden.
Toaletten låg ganska nära, så man såg den från deras campingplats.
Helt plötsligt komme rKevin ut och gråter...
Han är jätteledsen och jag springer ut.
Det tar ett tag innan jag får ur han vad som har hänt.
När han tillslut lyckas berätta vad som hänt så är det 3 tonårskillar som har slagit honom inne på toaletten...
Han visar mig kinden och vi ser att han e lite lite svullen.
Kevin förklarar vad killarna hade på sig så vi springer runt o letar utan att hitta ngn.
När vi väl åker iväg så ser vi vid perongen 3 killar som har samma färg på tröjorna som Kevin sagt.
Så C flyger ur bilen och tar tag i killarna och frågar varför dom slagit lillkillen...
Dom hade inte gjort ngt sa dom först, men när de såg kevin sitta o gråta och C´s blick så erkände dom...
Hörde inte vad C sa, men de såg ut som om dom gjorde i brallan...
Och det är såna händelser som jag vet att Kevin kanske inte skulle kunna hantera på ett bra sätt som gör att man blir så jäkla rädd för verkligheten...
Men han måste ju träna på de oxå.
Han är 13 år och tiden rinner iväg, snart e han vuxen och ska klara sig någorlunda själv...
Men jag kommer väl lära mig så småningom =)
Idag har iaf Kevin åkt till mommo och det har varit en mycket händelserik dag ända fram till nu...
Både bra och jobbiga händelser...
Puss & Kärlek till alla...
Det har varit ett sånt underbart väder idag så jag, Kevin och Joon har varit ute nästan hela dagen.
För nån dag sedan plockade vi fram krocket spelet, och idag tog vi fram resten, dvs Kubb och Boccia.
Vi spelade lite kubb och sedan va de dax för styltorna att kliva fram ur förrådet.
Kevin är super duktig att gå på dom, och samtidigt så blir det en sån jättebra träning för honom.
Sedan tyckte han att Joon skulle prova, och han klarade sig helskinnad med en Kevin som tyckde de va jättekul att jaga honom när han gick på styltorna =)
Kevin vill gärna cykla upp till affären själv.
Jag vet att han klarar det utan problem. Men när han har haft så extremt mycket anfall som inatt, och dessutom stora intensiva anfall på morgonen så vill man gärna inte att han cyklar iväg själv..
Jag vet att jag måste låta honom träna på sådana saker, men det är sååååå svårt att släppa på de...
Tänk om.... eller... eller tänk ifall.... eller om han skulle...kanske de händer...
Alla dessa tänk om hela tiden.
jag är så less på att hela tiden vara rädd för att det ska hända honom ngt, eller att om han nu går/ cyklar iväg att han ska träffa ngn som lurar honom totalt, Kevin är ju så godtrogen och förstår ju inte allt på samma sätt som en jämngammal utan diagnoser....
Och barn kan vara så fruktansvärt elaka när dom märker att ngt inte är som på andra barn...
Förra sommaren så va vi ute hos mitt X mamma där de brukar ha husvagnen i Nynäshamn.
Kevin va överlycklig för att han hade lärt sig koden till toaletten,
Naturligtvis så vill han springa på toa ett flertal gånger bara för att få slå koden.
Toaletten låg ganska nära, så man såg den från deras campingplats.
Helt plötsligt komme rKevin ut och gråter...
Han är jätteledsen och jag springer ut.
Det tar ett tag innan jag får ur han vad som har hänt.
När han tillslut lyckas berätta vad som hänt så är det 3 tonårskillar som har slagit honom inne på toaletten...
Han visar mig kinden och vi ser att han e lite lite svullen.
Kevin förklarar vad killarna hade på sig så vi springer runt o letar utan att hitta ngn.
När vi väl åker iväg så ser vi vid perongen 3 killar som har samma färg på tröjorna som Kevin sagt.
Så C flyger ur bilen och tar tag i killarna och frågar varför dom slagit lillkillen...
Dom hade inte gjort ngt sa dom först, men när de såg kevin sitta o gråta och C´s blick så erkände dom...
Hörde inte vad C sa, men de såg ut som om dom gjorde i brallan...
Och det är såna händelser som jag vet att Kevin kanske inte skulle kunna hantera på ett bra sätt som gör att man blir så jäkla rädd för verkligheten...
Men han måste ju träna på de oxå.
Han är 13 år och tiden rinner iväg, snart e han vuxen och ska klara sig någorlunda själv...
Men jag kommer väl lära mig så småningom =)
Idag har iaf Kevin åkt till mommo och det har varit en mycket händelserik dag ända fram till nu...
Både bra och jobbiga händelser...
Puss & Kärlek till alla...
Kommentarer
Postat av: Lill
Du är såååååå duktig med Kevin! Självklart blir man rädd att det ska hända honom ngt, det är inte alls konstigt. Jag förstår Din känsla, men du ska se att allt blir bättre. "Vissa saker tar bara lité längre tid..." Massor med kramar till er båda!
Lill
Trackback
