Jahapp!!!
I Fredags så va vi ju på möte på autismcentret.
Det gick jättebra.
Innan vi började mötet så berättade jag vad som hänt med att jag blivit anmäld till soc igen.
Per, psykologen log brett och sa: Kan jag snälla få vara med på det mötet?
Ja, tack... sa jag.
Han sa att han va så arg på poliser som dels missbrukar sin bricka och dessutom inte tar reda på fakta.
Så nu väntar jag på att dom på soc ska ringa upp mig och bekräfta ändring av tid.
Mötet började bra och det var nog ett av de bästa möten jag har haft.
Fick så mycket klarhet efter de och så mycket svar på saker som tidigare tyngt mig ang Kevin.
T ex en sak som kom upp var hurvida Kevin kände saknaden efter sin pappa...
Då förklarade Per att Kevin känner ju inte känslor på samma sätt som vi.
Så t ex pappa är för honom en kategori, som flickor är en kategori, pojkar är en, och pappor är en.
Det är därför Kevin har bytt ut sin pappa utan problem.
För i Kevins värld vet han att en pappa finns, en mamma finns och barn finns och han vet att dom lever ihop.
Så för Kevin spelar det ingen roll vem pappa är, bara att han finns där, en person som kommer hem varje dag och bor med mamma och barn...
Inte så konstigt att han frågade Joon om han kunde vara hans pappa, han kom ju hit varje dag...
Det som däremot kändes lite jobbigt att inse va ju att även jag bara är en kategori...
Först blev det jättejobbigt...
Men sen kändes det mycket bättre, för när kevin inte kan bo hemma längre så vet jag att han inte kommer att må dåligt på de sättet av att flytta =)
Det är helt fantastiskt när man väl börjar komma in i hans värld och förstå hur dom tänker.
Som t ex belöning för Kevin är inte desamma som för oss...
Man måste tänka tvärtom.
Så när L frågar om E kan hämta en blöja till M tycker han det är jobbigt, medans Kevin ser det som en positiv grej, för han är behövd...
Och ord för Kevin betyder egentligen ingentin...
Är man autistisk så är man superegoistisk.
Dom skiter fullständigt i dina känslor, dom förstår inte riktigt.
Om jag säger till kevin: Ååå vad glad jag blir, så vill man ju ha en reaktion, men de kommer jag aldrig få, för han skiter fullständigt i de. Vad ger det honom att jag är glad? Inte ett jävla skit...
Samma är det när det gäller att säga förlåt!!!
Vad ger det honom... men det är ändå viktigt att han lär sig det, för de känns ju bättre för den de gäller.
Att fråga en autistisk kille som Kevin varför gjorde du så, eller varför sa du så är helt onödigt...
Ordet varför finns inte för dom... det har ingen betydelse för dom.
Samma när det gäller kanske.
Om jag säger ja, kanske till Kevin så är det samma som ja, för ordet kanske finns inte heller...
Det är ett helt nytt tänk och det är så roligt när man kommer underfund med det.
Så tar dom ju allt ordagrant.
Om man säger tex släng ett öga på Maxi, så undrar ju kevin: Hur fan ska de gå till, jag kan ju inte slänga mitt öga!!!
Så det gäller verkligen att tänka sig för.
I Söndags hämtade jag Kevin hos mamma.
S, J, L, E, M & S va ju här, dom hade ju sovit hela helgen och de visste Kevin om.
När jag kommer til mamma är han på ett jädrans humör...
Försöker vända det genom att leka lite lekar i bilen påväg hem.
Det gick sådär.
Han va arg, och ingenting dög.
Så jag fick köra på den lilla träningsgrejen vi har att fösa in honom i rummet utan att prata med honom, förklara för alla som va här att nu pratar vi inte med Kevin.
För ett barn med autism gör allt för att få ngn form av uppmärksamhet.
Så han måste lära sig att dumma saker inte ger ngn uppmärksamhet över huvudtaget...
Det börjar fungera lite bättre, men som sagt, träning, träning och åter träning.
I slutändan gick det iaf bra.
Idag Tisdag har han sovit nästan hela dagen.
Han somnade jäääääätte sent i natt, strax innan 04...
Tack och lov så ska vi till Läkaren i nästa vecka och då ska vi prata om sovmedicinen eftersom den verkar ha börjat tappa effekt...
Nu ska jag lägga mig på soffan och bara slappa.
Ha de bäst och sköt om er.
Puss & Kram
Det gick jättebra.
Innan vi började mötet så berättade jag vad som hänt med att jag blivit anmäld till soc igen.
Per, psykologen log brett och sa: Kan jag snälla få vara med på det mötet?
Ja, tack... sa jag.
Han sa att han va så arg på poliser som dels missbrukar sin bricka och dessutom inte tar reda på fakta.
Så nu väntar jag på att dom på soc ska ringa upp mig och bekräfta ändring av tid.
Mötet började bra och det var nog ett av de bästa möten jag har haft.
Fick så mycket klarhet efter de och så mycket svar på saker som tidigare tyngt mig ang Kevin.
T ex en sak som kom upp var hurvida Kevin kände saknaden efter sin pappa...
Då förklarade Per att Kevin känner ju inte känslor på samma sätt som vi.
Så t ex pappa är för honom en kategori, som flickor är en kategori, pojkar är en, och pappor är en.
Det är därför Kevin har bytt ut sin pappa utan problem.
För i Kevins värld vet han att en pappa finns, en mamma finns och barn finns och han vet att dom lever ihop.
Så för Kevin spelar det ingen roll vem pappa är, bara att han finns där, en person som kommer hem varje dag och bor med mamma och barn...
Inte så konstigt att han frågade Joon om han kunde vara hans pappa, han kom ju hit varje dag...
Det som däremot kändes lite jobbigt att inse va ju att även jag bara är en kategori...
Först blev det jättejobbigt...
Men sen kändes det mycket bättre, för när kevin inte kan bo hemma längre så vet jag att han inte kommer att må dåligt på de sättet av att flytta =)
Det är helt fantastiskt när man väl börjar komma in i hans värld och förstå hur dom tänker.
Som t ex belöning för Kevin är inte desamma som för oss...
Man måste tänka tvärtom.
Så när L frågar om E kan hämta en blöja till M tycker han det är jobbigt, medans Kevin ser det som en positiv grej, för han är behövd...
Och ord för Kevin betyder egentligen ingentin...
Är man autistisk så är man superegoistisk.
Dom skiter fullständigt i dina känslor, dom förstår inte riktigt.
Om jag säger till kevin: Ååå vad glad jag blir, så vill man ju ha en reaktion, men de kommer jag aldrig få, för han skiter fullständigt i de. Vad ger det honom att jag är glad? Inte ett jävla skit...
Samma är det när det gäller att säga förlåt!!!
Vad ger det honom... men det är ändå viktigt att han lär sig det, för de känns ju bättre för den de gäller.
Att fråga en autistisk kille som Kevin varför gjorde du så, eller varför sa du så är helt onödigt...
Ordet varför finns inte för dom... det har ingen betydelse för dom.
Samma när det gäller kanske.
Om jag säger ja, kanske till Kevin så är det samma som ja, för ordet kanske finns inte heller...
Det är ett helt nytt tänk och det är så roligt när man kommer underfund med det.
Så tar dom ju allt ordagrant.
Om man säger tex släng ett öga på Maxi, så undrar ju kevin: Hur fan ska de gå till, jag kan ju inte slänga mitt öga!!!
Så det gäller verkligen att tänka sig för.
I Söndags hämtade jag Kevin hos mamma.
S, J, L, E, M & S va ju här, dom hade ju sovit hela helgen och de visste Kevin om.
När jag kommer til mamma är han på ett jädrans humör...
Försöker vända det genom att leka lite lekar i bilen påväg hem.
Det gick sådär.
Han va arg, och ingenting dög.
Så jag fick köra på den lilla träningsgrejen vi har att fösa in honom i rummet utan att prata med honom, förklara för alla som va här att nu pratar vi inte med Kevin.
För ett barn med autism gör allt för att få ngn form av uppmärksamhet.
Så han måste lära sig att dumma saker inte ger ngn uppmärksamhet över huvudtaget...
Det börjar fungera lite bättre, men som sagt, träning, träning och åter träning.
I slutändan gick det iaf bra.
Idag Tisdag har han sovit nästan hela dagen.
Han somnade jäääääätte sent i natt, strax innan 04...
Tack och lov så ska vi till Läkaren i nästa vecka och då ska vi prata om sovmedicinen eftersom den verkar ha börjat tappa effekt...
Nu ska jag lägga mig på soffan och bara slappa.
Ha de bäst och sköt om er.
Puss & Kram
Kommentarer
Trackback
