Onsdag sög ***
Usch, usch, usch och åter usch.
Onsdagen va värsta dagen på länge...
Efter Måndagens match på hemmaplan trodde jag att jag skulle må bättre på Tisdag.
Men nej då.
Började ju som sagt med att jag vaknade runt fem på morgonen, hade bara sovit ett par timmar, men inte i sträck utan vaknade ju titt som tätt...
Jag satt på soffan och bara önskade att dagen skulle gå så fort som möjligt.
Kevin vaknade vid 10 tror jag...kommer inte ihåg om jag ska va ärlig, men han stackarn ville ju åka till mommo och hämta symaskin och köpa tyg till dräkten jag lovat att sy...
Men jag mådde så himlans dåligt...
Ångest, illamående och yrsel...
Kunde inte äta, knappt dricka så jag fick ju huvudvärk oxå.
Jag bokstavligen låg ner hela dagen.
Kallsvettades, gråten i halsen men kan ju som jag tidigare sagt inte gråta, mådde illa men lyckades nätt och jämt hålla mig från att kräkas...
Kevin undra ju vad de va för fel och vad ska man säga, tror att vi mammor är dom bästa lögnarna...
Mamma har nog bara fått maginfluensa...Mmmm...yea right...
Varje minut kändes som en timme...
Trycket över bröstet bara ökade.
Stackars Kevin satt med mig på soffan och försökte få mig att må bättre.
På kvällen skulle min älskling komma så jag bad Kevin hjälpa mig att plocka undan lite.
Då säger han: Mamma, vila du så städar jag...
Är han underbar eller är han...
Så han plockar undan och dammsuger lite här och lite där.
Jag va så trött att jag inte ens kunde läsa vad som stod på tv´n.
De snurrade i skallen och det kändes som jag va dyngfull...
Tom när jag pratade lät de som jag va full...
När JH äntligen kom kändes det som att jag skulle svimma för att jag slappnade av.
Kunde ju inte lägga mig och vila på dagen eftersom Kevin behöver ständig uppsikt.
Han är helt fantastik med Kevin...man kunde tro att han känt Kevin hur länge som helst.
Och Kevin är helt tokig i honom.
Just när man mår som värst och inte orkar mer och tror att nu svimmar jag av utmattnig så kommer ju min älskade Kevin och säger:
Mamma, vet du vad du är?
Nej svara jag trött...
Mamma du är guld värd =)
Hade nästan kunnat börja gråta, men som sagt...
Puss & Puss alla underbara
hej :) råkade hamna på din blogg av en ren slump.
men jag ville bara säga att jag vet inte hur det är att ha en son med autism eller ett barn överhuvudtaget eftersom jag på mina ynka 15 år inte hunnit uppleva något liknande. men, det jag kan förstå, baserat på dina känslor som du uttryckt i bloggen, är hur betungande man känner sig.
hur utmattad man är och inte orkar längre, men man måste. för att det inte är rättvist mot andra. man måste bara ha något. något som hjälper dig upp varje gång du ramlar, något som dämpar ångesten. du verkar ha bra vänner som finns där för dig och vill lyssna. det är inte ofta man hittar sådana.
jag förstår att det låter larvigt att en 15-åring ger dig tips men när jag var lite yngre och fick ångest så brukade jag göra något som kändes tryggt och bekant. det kunde vara att se en film jag tyckte om, eller läsa lite i en speciell bok. något som någongång har fått dig att må bättre.
annars tycker jag att du är jätteduktig och stark. jag lovar dig att din son kommer komma ihåg det för alltid. även om han inte kommer kunna uttrycka det så kommer han veta om allt du gjort för honom och hur värdefullt det är.
nu måste jag plugga :/
lycka till :) kram
Tack Maggie för dina fina ord =)
Det är absolut inte larvigt att få råd av en 15-åring, tycker fler vuxna borde lyssna på er som är yngre.
Ska prova de nästa gång =)
Massor med kramar till dig ;-)
Lycka till och ta hand om dig <3
lycka till du med :) du kommer klara det
kramar från magda :)
