Zessans

Ja...
Hela förra veckan känns som att det bara va ett enda virr varr.
Måste nästan läsa min egen blogg för att ha koll på läget.

I Torsdags iaf, kom bror och hans tjej hit.
Vi fixade middag och hade mys med barnen.
Det va otroligt skönt, för jag hade nog inte grejat att vara själv...

Hela dagen på Torsdag va Kevin i sitt esse...
L hjälpte mig så mycket och hon är super på att ta Kevin i alla olika situationer.

På morgonen var vi hos Kevins läkare.
En vanlig så rutinkoll. Vikt, längd, motorik etc.
Sedan de vanliga vuxensnacket som Kevin ruttna på.
L va ju med för jag ville att hon skulle följa med och träffa läkarna.
Kevins polare E va oxå med, för han ville de.

Sovmedicinen ska bytas ut =))
Yeeeey... Men det tar lite tid innan vi får den.
Det är massa licenser och sånt, men den kommer så småningom.

Som på Torsdagskvällen... Han va likblek i ansiktet och barakunde inte sova, och så är det dom flesta kvällar numer, men snart...
Kevin tycker själv att det är fruktansvärt jobbigt att inte kunna slappna av och sova.

---

Fredag = Mommo
Japp... och Fredagar är det heller ingen skola :-)

Jag mådde fruktansvärt dåligt redan sen tidigare i veckan, men försökte som alltid visa upp ett glatt och obekymrat ansikte.
Ryggen smärtade, tryck över bröstet, men det va bara att gilla läget...
Jag hade inte ätit ordentligt på 3 dagar eftersom ångesten gör att jag börjar må illa.
Försökte tappert trycka i mig lite yoghurt, men efter 3 minimala skedar tog det stop...

Om man bara kunde sätta sig ner och gråta ut, det skulle vara sååååå skönt...

Senare på e.m skulle min kärlek komma.
Vi skulle ut och äta med hans bror =)
Jag tyckte det skulle bli jätte kul att få träffa hans bror.

Blev allt mer yrslig och trycket över bröstet blev tyngre, nu var det läge att ta ett ångest piller...
Problemet med de är ju bara att jag blir så seg i kolan och vågar inte riktigt köra bil då :-P
Så jag ringde min älskling och frågade om han kunde hjälpa mig att köra Kevin till mamma.
Det var absolut inga problem.

Kevin brukar ju alltid komma till mamma runt 14- 15 tiden, och nu va klockan över 16 så han va verkligen inte rolig.
I sina tankar va han ju redan hos mommo sin...

När JH kom så blev han ju glad, men eftersom det va ett sådant enormt kaos i hans huvud så kunde han inte visa det.

Iaf så åkte vi till min mamma, det var inte den trevligaste resan, men jag körde på med poöng hit och dit och bonus och allt vad vi nu kör, så det fungerade iaf till slut.
När vi väl kom fram så va han på bra humör.

Jag och min kärlek åkte hem igen och jag kände hur det började lätta lite.
Va fortfarande mycket yrslig och mådde jätte illa.
Han ringde sin bror och sa att vi skulle bli lite sena...
Direkt blev jag på helspänn igen... jag ville verkligen träffa hans bror, men min kropp började säga ifrån rejält.
Så visste jag att när jag kom hem så skulle jag köra hem bror och hans familj och oj, oj, oj....

När vi kom hem brast allt...
Tårarna bara sprutade och bror följde med mig ut.
L Gick och berättade för JH som ftf va inne i duschen att allt hade brustit och att jag nog inte va i skick att åka iväg!!!
Underbar som han är ringde han sin bror och sa att vi inte kommer idag.
När jag kom in höll jag på att svimma.
Det snurrade i huvudet, benen vek sig och älsklingen sa att han kunde köra hem bror...

En sten lossnade från bröstet.
När dom åkte satte jag mig på soffan och allt bara totalbrakade,
tårarna bara sprutade och det fanns ingen hejd!!!
Jag skakade och mådde illa och bara grät och grät.
Till slut lyckades jag sansa mig och va alldeles utmattad...

Älsklingen kom hem med mat, läsk och lite öl =)
Så vi åt, och jag blev mätt på några tuggor, men lyckades tvinga i mig lite mer ändå...
Sedan tvärdog jag på soffan bredvid honom.

---

Lördag :-S
Trodde jag mådde prima =)
Så upp och tvätta och vika tvätt...
De va inte så bra... blev alldeles kallsvettig och yrslig och tydligen alldeles blek, så de va bara att lägga ner.

Vi åkte till älsklingen som skulle tattuera sig på kvällen.
Jag slumrade till och från på soffan och drack nån öl.

Sen va de dax igen.
När vi skulle sova så brakade jag IGEN...
Men det är ju positivt att jag kunde göra det med min kärlek, för det är väldigt få som jag bara kan släppa allt inför...

Sov som en stock heeeeela natten...
Sov nästan heeela Söndagen på soffan...
Vaknade till och från, men va rätt så borta i skallen.

Sen på kvällen åkte vi hem hit och då kändes det myyyycket bättre.
Jag lovade ju Kevin att jag skulle komma till mommo tidigt och hämta honom.
Trodde verkligen att jag skulle vakna tidigt, men nej då!!!
Strax efter 10 ringer en halv irriterad Kevin och frågar var jag är!!!
Mmmmm....fick fram ngt la på luren och gick upp.

Hela Måndagen gick i vredens tecken.
och det är klart, det är inte så lätt för Kevin att förstå när man försöker förklara att man inte mår bra.

Älsklingen fick sig en del av min ångest oxå.
Usch, jag tycker inte om mig själv när jag mår så dåligt.
Försöker verkligen att inte låta dryg och arg, men det är inte lätt...
Han ringde mig på kvällen och lyckades såklart dra ur proppen, men det va nog tur de för idag va en mycket bättre dag.

---

Har pratat med Soc och ska iaf dit på Torsdag.
Då kommer Per  följa med och vi gick igenom idag vad jag vill ha hjälp och stöd med plus att jag fick massa peppning ang Kevin =)

LSS handläggaren ringde igår, eller om det va i måndags och meddelade att dom tycker Kevin har blivit så pass mycket sämre att det nu är dax att ansöka om dubbel assistans...
Det va ju både glädje och sorg i det.
Sorg för att det betyder att han är mycket sämre än jag trott...
Glädje för att eftersom det är på deras begäran så kommer det att bli så...

---

Oj herre jisses vad mycket de blev...
Men det va skönt att få ur sig allt.
Om ni inte hänger med så e de bara fråga.

Och kommentera gärna...
Skriv era tankar...

Puss och kram