Zessans

...måste man stanna upp och se vad man har.
Trots att man kan ha svårigheter, och jobbiga situationer, så kan man faktiskt lyfta fram det positiva.
Då blir livet så mycket enklare att leva.

Om jag skulle fokusera och hänga upp mig på allt negativt i mitt liv, så skulle jag sitta inspärrad med en sån där mysig tröja som man får krama sig själv med, tugga piller och ligga o lalla i ett hörn...

Trots att jag många dagar bara vill försvinna och gå under jorden, så finns det små fina saker som gör att jag "glömmer" allt de jobbiga.

Ta Kevin t ex.
Han kan va en riktig pain in the as... han kan slå mig, kasta saker etc.
Men sen tar han sin stereo, sätter på sin favvo musik och börjar dansa och sjunga för kung och fosterland.
Då kan man inte se de negativa utan bara älskar ungen och så får man helt ny energi.

Sen finns det massa annat man kan göra.
Jag tycker inte om människor som skyller sitt beteende på t ex en dålig uppväxt, sin situation eller annat som gör livet jobbigt.
För det skulle ju betyda att jag fick bete mig precis hur som helst.
Jag skulle då kunna va en f***a rent ut sagt och sedan bara säga att, jag mår så dåligt och har det så jobbigt, det är därför jag gör så här, det är inte meningen.
Som en del kan ursäkta sina vänner t ex: Men tänk på att hon/ han har det jobbigt hemma/ på jobbet/ med sambo etc. Jag köper inte de...
Men om jag skulle göra/ säga ngt så inte fan skyller jag på att det är för att jag har haft det jobbigt när jag va liten, eller att jag har en son som är sjuk.
Jag är vuxen och har trots allt ett val.
Jag väljer att försöka se de positiva och jag väljer att ställa upp på mina nära och kära.
Inte för de sagt att jag jämt är en ängel.
Jag kan va grinig irriterad etc, för jag orkar inte bry mig ibland...
Jag skulle kunna skylla på min hortons att jag beter mig illa och är dryg ibland, för man blir irriterad, grinig, otrevlig och får en typ av personlighetsförändring + att jag har en son som inte är inom samhällets ramar för normal. Så javisst, det är helt ok för mig att vara elak.

Men jag kan fortfarande försöka tänka på vad jag säger, hur jag säger det.
Många gånger, när jag t ex är på väg att få en attack av min hortons märker jag de inte själv, utan mina vänner kan fråga vad som e fel, för jag beter mig inte riktigt som jag brukar.
Då förklarar jag hur läget är, att jag förmodligen håller på att få en attack och att jag då kan bli konstig, bete mig drygt etc, men att det inte är ngt att ta åt sig.
Då vet dom.
Sen har jag börjat försöka vara bättre på att säga när jag pratar i tele t ex att jag mår inte bra just nu och kanske inte är så trevlig att prata med, kan vi höras sen...
Eller så svarar jag helt enkelt inte för att jag inte orkar vara trevlig...
Det är inte lätt, jag kan fortfarande trilla dit, men då försöker jag stanna upp och se att jag trots allt är lyckligt lottad, att det faktiskt finns dom som har det värre än jag.
Och fortfarande så har jag ett val:
Ska jag låta allt dra ner mig så jag missar allt det fina runt omkring mig, eller ska jag välja att tänka efter 2 gånger och se att det faktiskt känns bättre om en stund...

Så alla ni som undrat hur jag orkar, nu vet ni lite...

Det är bara onödigt att ödsla energi på små petitesser som att "Jag fick minsan inte komma på den festen..."
Nä, då va de deras förlust att dom inte fick äran att ha dig med på den festen...
"Hur kunde dom välja att INTE ge MIG den uppgiften???"
Återigen, deras förlust... plus att de hade nog inte gynnat dig att ta den iaf...

Allting ordnar sig alltid, vissa saker tar bara lite längre tid...