Jag har fått massor med svar....
...på annonsen jag la in för att hitta en pers. ass. åt Kevin.
Av 23 mailsvar var det endast 1 som var av intresse.
En karl på 37 år med både ubildning och erfarenhet som dessutom är från Gällivare!
På pappret lät det bra, men vi får se vad verkligheten säger.
Har svarat honom att jag vill att han kommer hit och träffar mig o Kevin så man får se vad det är för en filur...
För även om han har rätt utbildning och erfarenhet så måste det ju framförallt stämma mellan honom och Kevin.
Just nu när jag sitter här och skriver så känns allt bara såååå tomt.
Kevin är hos min mamma och det blir lite jobbigt, för då är jag själv,
man hinner tänka och verkligheten kommer ikapp en.
Som jag skrev tidigare så har jag själv precis fattat hur det egentligen är med Kevin.
Dagarna som bara går och man hinner inte tänka så mycket för det är så himla intensivt med Kevin.
man bara tuffar på som en zombie, gör det man ska, fixar och donar, lagar mat, tvättar städar, leker med Kevin, försöker pusta ut mellan varven men det får man inte göra så länge för sen kommer Kevin och vill att man ska spela, kolla film, laga mat eller ngt annat.
Nu har han haft mycket småanfall i vaket tillstånd igen...
Jag bara hoppas att det inte är påväg att bli sämre, som sist....då fick vi ligga inne i 5 veckor, varav 2 av dem var han sövd och nerdrogad för att han hade anfall ungefär var 3:e sekund...
Men vi håller tummarna...
En vän frågade mig för ungefär ett år sedan: Vem är du?
Jag skrattade och sa såklart: Zandra!!!
Men hon blev allvarlig och frågade, men vem är Zandra?
Jag blev alldeles ställd...
Jag vet inte vem jag är längre!!! Jag vet inte ens vad jag tycker om att göra, jag bara flyter med i strömmen...
Nånstans på vägen har jag tappat bort mig själv och gör bara det ja vet att jag måste göra.
När jag är själv hemma så sitter jag i soffan o kollar på tv eller slösurfar framför datan...
Städar om det behövs, tvättar...men ibland e jag bara alldeles för slut för att göra ngt...
Orken finns inte.
Jag tycker om att träna...då mår jag bra...
Men just nu så kan jag inte träna för min jävla rygghelvet e paj...
Ja, jag kanske hittar mig själv nu när jag får lite mer tid för mig själv...
Av 23 mailsvar var det endast 1 som var av intresse.
En karl på 37 år med både ubildning och erfarenhet som dessutom är från Gällivare!
På pappret lät det bra, men vi får se vad verkligheten säger.
Har svarat honom att jag vill att han kommer hit och träffar mig o Kevin så man får se vad det är för en filur...
För även om han har rätt utbildning och erfarenhet så måste det ju framförallt stämma mellan honom och Kevin.
Just nu när jag sitter här och skriver så känns allt bara såååå tomt.
Kevin är hos min mamma och det blir lite jobbigt, för då är jag själv,
man hinner tänka och verkligheten kommer ikapp en.
Som jag skrev tidigare så har jag själv precis fattat hur det egentligen är med Kevin.
Dagarna som bara går och man hinner inte tänka så mycket för det är så himla intensivt med Kevin.
man bara tuffar på som en zombie, gör det man ska, fixar och donar, lagar mat, tvättar städar, leker med Kevin, försöker pusta ut mellan varven men det får man inte göra så länge för sen kommer Kevin och vill att man ska spela, kolla film, laga mat eller ngt annat.
Nu har han haft mycket småanfall i vaket tillstånd igen...
Jag bara hoppas att det inte är påväg att bli sämre, som sist....då fick vi ligga inne i 5 veckor, varav 2 av dem var han sövd och nerdrogad för att han hade anfall ungefär var 3:e sekund...
Men vi håller tummarna...
En vän frågade mig för ungefär ett år sedan: Vem är du?
Jag skrattade och sa såklart: Zandra!!!
Men hon blev allvarlig och frågade, men vem är Zandra?
Jag blev alldeles ställd...
Jag vet inte vem jag är längre!!! Jag vet inte ens vad jag tycker om att göra, jag bara flyter med i strömmen...
Nånstans på vägen har jag tappat bort mig själv och gör bara det ja vet att jag måste göra.
När jag är själv hemma så sitter jag i soffan o kollar på tv eller slösurfar framför datan...
Städar om det behövs, tvättar...men ibland e jag bara alldeles för slut för att göra ngt...
Orken finns inte.
Jag tycker om att träna...då mår jag bra...
Men just nu så kan jag inte träna för min jävla rygghelvet e paj...
Ja, jag kanske hittar mig själv nu när jag får lite mer tid för mig själv...
Kommentarer
Trackback
