Zessans

Det har inte riktigt gått in i skallen på mig att jag faktiskt kan slappna av och ta det lite lugnt om dagarna...
Jag går fortfarande som lite på helspänn.
Men jag kommer på mig själv, jag känner hur de börjar krypa i kroppen, och jag blir lite stressad.
Då tänker jag: ta de lugnt, du behöver inte stressa, J är med Kevin, bla bla bla...
Kommer nog ta en tid att vänja sig.

Idag va oxå en trött dag.
Kevin sov så tungt. Det spelar istort sett ingen roll hur mycket man skuffar o buffar på honom och ropar hans namn, höjer tv´n etc. Han rör inte en fena. Ingen reaktion.
Det är skönt att J oxå får se hur det kan vara, för även om folk säger att dom förstår, så märker man när man berättar hur det är,  att de inte riktigt tror på en...

Tänk att när man verkligen behöver hjälp, när livet bara går emot en, så ska man behöva försvara sig.
man måste bevisa att det är så som man säger.
Jag vet inte hur många gånger jag har sagt åt kommun etc att  ni kan ju komma och bo med mig i en vecka så får ni se hur vi har de...
Det man får till svar då är: Ja, jo, men det funkar ju inte riktigt så.
Allting här är super bra i teorin...men när det kommer till praktiken så är det ingenting som fungerar som det ska,
Man blir runt skickad, för ingen vill ta på sig ngt ansvar för nånting...och vem är det i slutändan som har blivit mest lidande? Jo, min son Kevin!!!
Blir arg bara jag tänker på hur mycket jag har fått bråka och verkligen kämpa för att få den hjälp jag har idag!
Och så tror alla att man får hjälpen serverad på ett jäkla silverfat!!!
Det som retar mig mest av allt, är att folk tror att jag tvingar min mamma att ta Kevin!!!
Att jag inte låter henne åka iväg på vissa saker!!!
Vad tänker folk med? Tror dom inte att hon har en egen vilja?
Nä...usch.

Sen har vi dom som tror att jag får bidrag från höger och vänster!
I flera år levde jag på ett halvt vårdbidrag, jag fick 2750:-/månad, vilket skulle täcka upp de jag behövde vara borta med Kevin.
Bara de att Kevin va hemma i stort sett varje dag! Det betalade inte ens halva hyran!
Jag fick inte vabba för EP´n, eftersom de skulle Vårdbidraget ersätta...
Så jag fick många gånger ta med stackars kevin för att jag skulle kunna jobba.
Han har varit med mig otaliga gånger på gymmet i flera timmar, trött och dålig har jag gjort en liten bädd åt honom bakom receptionen för att jag behövde pengar.
Han har fått sova i bilen när jag jobbat på hemtjänsten, släpat honom ner i bilen halvt sovande, med småanfall titt som tätt... ja...stackarn vilket liv...

Så nu kanske ni förstår ÄNNU MER hur jävla tacksam jag är för att jag äntligen, efter alla dessa år med bråk, tjaffs, osv, har fått en personlig assistent åt Kevin =))

Allting ordnar sig alltid, vissa saker tar bara lite längre tid