Zessans

Nu har det gått 3 dagar sedan Kevin fick börja med melatoninet.
Han har somnat senast kl 22:00 varje kväll =))

Vet inte riktigt om jag kommer kunna slappna av riktigt än...
Det kommer nog ta några dagar...
För det är ju samma som med J...
Han har jobbat i 2 veckor nu och jag har fortfarande inte riktigt kunnat släppa att han faktiskt är med Kevin hela dagarna...
Så samma sak gäller nog det här...

Jag vet att ni säkert tänker, och några har sagt till mig att va fan, han sover ju, de e väl bara lägga sig?!?!
Men det är verkligen inte så lätt.
När man har levt på ett sätt såååå länge är det så himla svårt att våga slappna av och bara släppa.
När det blir en förändring till de sämre vet jag hur jag ska reagera, för den känslan har jag levt med i så många år, så den bara accepterar man, men när det händer såna här grejer som gör att ens liv blir till det bättre så är det jättesvårt att våga tro att det verkligen har blivit bättre.
Man  känner som ett lyckorus, men man vågar inte riktigt ta till sig den underbara känslan, för tänk om det inte är så. Tänk om jag bara inbillar mig! Det kanske inte är på riktigt!!!
Men jag vet att jag måste våga slappna av och verkligen försöka förstå att alla dessa knutar håller på att lösas upp.

Jag ser ju vad som händer och jag ser hur det kommer att bli.
Mina dagar kommer plötsligt att bli längre för mig.
Jag kommer kunna få tid på vällen att göra "normala" saker som att förbereda för morgondagen, vilket inte har funkat så himla bra alla gånger då Kevins nattvak har sugit all energi ur mig...

Mmm...jag är inte riktigt där än, men jag känner att jag är på god väg.
Det är som en dör som låst upp och när jag nu öppnat den måste jag våga ta första steget på den låååååånga trappan jag ser framför mig...
Den har inget slut än, men jag vet att börjar jag bara gå upp så kommer jag så småningom skymta slutet...

Återigen, tack för alla fina underbar stöttande komentarer ni skriver...

Kram kram