Zessans

När vi kom in till sjukhuset så lades Kevin naturligtvis in.
Först så sa de att en kramp e ingen kramp, många barn får en kramp och sen aldrig mer.
Jag pustade ut och kände en lite lättnad. För naturligtvis var de så.

Vi fick ett rum, Kevin var ganska trött eftersom han hade fått mediciner mot kramperna, och han hade varit medvetslös ganska länge. Läkarna kom och sa att vi förmodligen skulle få åka hem imorgon.
Sådan lättnad att höra det.

Sedan var det dags för ronden och det kom in massa läkare och sjuksyrror som såg glada ut och sa att ni får åka nu...
Då helt plötsligt så förvrider sig hela ansiktet på Kevin och han blir stel som en pinne, småskriker samtidigt som hans ögon rullar upp. Jag trodde han höll på att dö...jag skrek, och grät och pussade honom, ropade på honom och läkarna tittade på mig och honom och hämtade nån medicin som de gav honom.
Jag var så rädd så att jag skakade, min mamma var nog lika rädd som jag, men de enda jag kunde tänka var att låt han inte dö, snälla!!!

Läkarna ville naturligtvis behålla oss, för 2 kramper, är 2 kramper för mycket.
Han fick genomgå massor med prover. Det skulle göras magnetröntgen på skallen för att utesluta tumör, de skulle tas ryggmärgsprover och gud vet allt som skulle göras....allt kändes så overkligt...de hände liksom inte mig.
Det kändes som att jag satt bredvid och tittade på ngn annan som fick genomgå allt detta.

Det blev några dagar på sjukhuset, eftersom många prover skulle tas.
Kommer ihåg är läkaren kom in samma dag som vi skulle få åka hem och sa: Här ska ni få lite medecin.
Vi utesluter inte att de e epilepsi. Men de kan även vara så att det försvinner om några månader.

Det var nästan 10 år sedan....