Hmmm....
Först vill jag bara tacka för alla fina underbara kommentarer.
Blev alldeles tårögd och varm när jag läste dom.
Känner verkligen att jag har allas ert stöd.
Tack <3
Torsdag förra veckan va nog en av dom värsta dagarna i mitt hittills 34- åriga liv...
Kevins farbror´s begravning.
Det var så fint, men det gjorde så ont i hjärtat.
Jag sjöng för Peter på begravningen. Trodde inte jag skulle klara av det, jag stod och skakade, fick hålla i mig för att inte ramla och kämpa emot med gråten som bara exploderade när jag va klar.
Satt tillsammans med M, P´s syster och hennes mamma, min älskade mamma & syster.
Kevin satt med sin pappa & hans tjej, Kevins farfar & hans sambo.
Kevin har ju så svårt att hantera vissa saker, och eftersom han inte känner på samma sätt som vi så blir det ofta frustrationer över att varken vi eller han förstår.
Han skulle absolut inte gå på begravningen.
Men min mamma satt med honom mitt i natten så han fick måla teckningar som han skulle lägga på kistan.
Han la även en Bajen - nalle eftersom Peter va de största bajen- fan jag någonsin träffat.
Han lyckades tom omvända Kevin från AIK:are till Bajjare...
På morgonen ville han heller inte gå.
Vi försökte övertala honom och när vi nämde faster så sa han ok på engång.
Efter begravningen skulle jag åka till min älskling, men ta en avstickare och hälsa på min underbara vän M som jag inte träffat på jag vet inte hur många år...
Hade planerat att komma hemifrån runt 14... jo visst, kom hemifrån strax efter 16, så skulle de tankas, fyllas på luft etc.
Ja, ja tänkte jag, de va väl lugnt och kom ifrån värmdö strax efter 16:30.
Kommer till tunnlarna, just de, trafik... fick sitta där och sega fram, sen släppte det och yeeees, äntligen.
Kommer till Södertälje, tvärstopp!!!!
Olycka på väg... skitkul, så jag kom från Stockholm närmare 18...
Då hade jag beräknat att de skulle ta c:a 4 timmar att kora...så runt 22- tiden skulle jag vara framme enligt beskrivningen.
Mmmm... när jag kört 10 mil fel satt jag i bilen och tok grina!!!
Skulle inte ha satt mig i bilen överhuvudtaget idag...
De va bara att köra tillbaka, men nu med M´s mans beskrivning istället för eniros.
Tur jag fick prata med min kärlek oxå annars hade ångesten varit riktigt illa =((
Va hemma hos min söta rara M seeeeent, men det va så underbart att träffa henne, kändes som att vi bara fortsatte där vi slutat.
Min stackars älskling satt och väntade på mig, men va tvungen att gå och lägga sig, så jag valde att stanna lite längre hos M och åkte så jag va hos min kärlek ganska precis 05:30 på morgonen.
Kevin är alldeles exalterad inför flytten.
Dock så är det massa praktiska saker som ska ordnas innan vi kan spika ett datum.
Skulle ringa för att få hans epilepsilarm flyttat.
Fick först ringa företaget, då måste dom ha en arbetsorder från hjälpmedelcentralen..ok...
Ringer dit, då måste dom i sin tur ha en arbetsorder från en arbetsterapeut!!!!
Ringer och i slutändan så är det Kevins läkare som måste skicka en ny remiss till arbetsterapeuten som i sin tur ska skicka en arbetsorder och bla bla bla...herreguuuud, för att få ett jävla larm FLYTTAT!!!!!
Blir galen!!!!
Då hade naturligtvis inte Kevins läkare ngn telefontid förens i slutet av September!!!!
Men HALLÅÅÅÅÅÅ!!!!
Det funkar inte sa jag, han ska flytta och vi måste ha detta fixat!
Ja, jag får se om jag kanske kan klämma in dig på Fredag!!!!
Tack!!!!
Så allt hänger på att läkaren kan ringa mig nu på Fredag, innan dess händer inte ett skiiiit och jag blir GALEN!!!!!
Fuck off alla äckliga myndigheter och allt vad de nu heter!!!
Kevin kommer ha en timmes hemundervisning fram till det blir flytt.
Underbara Y kommer hit och de va så roligt att lyssna igår när dom satt.
Kevin har gjort så stora framsteg under sommaren, trots att han inte haft sommarskola som de va meningen att han skulle ha =)
Trodde han skulle ha tappat jätte mycket, men det var helt tvärtom.
Nu ska jag och Kevin gå igen lite som han redan packat och se om han ska packa ytterligare saker =)
Massor med kramar.
Blev alldeles tårögd och varm när jag läste dom.
Känner verkligen att jag har allas ert stöd.
Tack <3
Torsdag förra veckan va nog en av dom värsta dagarna i mitt hittills 34- åriga liv...
Kevins farbror´s begravning.
Det var så fint, men det gjorde så ont i hjärtat.
Jag sjöng för Peter på begravningen. Trodde inte jag skulle klara av det, jag stod och skakade, fick hålla i mig för att inte ramla och kämpa emot med gråten som bara exploderade när jag va klar.
Satt tillsammans med M, P´s syster och hennes mamma, min älskade mamma & syster.
Kevin satt med sin pappa & hans tjej, Kevins farfar & hans sambo.
Kevin har ju så svårt att hantera vissa saker, och eftersom han inte känner på samma sätt som vi så blir det ofta frustrationer över att varken vi eller han förstår.
Han skulle absolut inte gå på begravningen.
Men min mamma satt med honom mitt i natten så han fick måla teckningar som han skulle lägga på kistan.
Han la även en Bajen - nalle eftersom Peter va de största bajen- fan jag någonsin träffat.
Han lyckades tom omvända Kevin från AIK:are till Bajjare...
På morgonen ville han heller inte gå.
Vi försökte övertala honom och när vi nämde faster så sa han ok på engång.
Efter begravningen skulle jag åka till min älskling, men ta en avstickare och hälsa på min underbara vän M som jag inte träffat på jag vet inte hur många år...
Hade planerat att komma hemifrån runt 14... jo visst, kom hemifrån strax efter 16, så skulle de tankas, fyllas på luft etc.
Ja, ja tänkte jag, de va väl lugnt och kom ifrån värmdö strax efter 16:30.
Kommer till tunnlarna, just de, trafik... fick sitta där och sega fram, sen släppte det och yeeees, äntligen.
Kommer till Södertälje, tvärstopp!!!!
Olycka på väg... skitkul, så jag kom från Stockholm närmare 18...
Då hade jag beräknat att de skulle ta c:a 4 timmar att kora...så runt 22- tiden skulle jag vara framme enligt beskrivningen.
Mmmm... när jag kört 10 mil fel satt jag i bilen och tok grina!!!
Skulle inte ha satt mig i bilen överhuvudtaget idag...
De va bara att köra tillbaka, men nu med M´s mans beskrivning istället för eniros.
Tur jag fick prata med min kärlek oxå annars hade ångesten varit riktigt illa =((
Va hemma hos min söta rara M seeeeent, men det va så underbart att träffa henne, kändes som att vi bara fortsatte där vi slutat.
Min stackars älskling satt och väntade på mig, men va tvungen att gå och lägga sig, så jag valde att stanna lite längre hos M och åkte så jag va hos min kärlek ganska precis 05:30 på morgonen.
Kevin är alldeles exalterad inför flytten.
Dock så är det massa praktiska saker som ska ordnas innan vi kan spika ett datum.
Skulle ringa för att få hans epilepsilarm flyttat.
Fick först ringa företaget, då måste dom ha en arbetsorder från hjälpmedelcentralen..ok...
Ringer dit, då måste dom i sin tur ha en arbetsorder från en arbetsterapeut!!!!
Ringer och i slutändan så är det Kevins läkare som måste skicka en ny remiss till arbetsterapeuten som i sin tur ska skicka en arbetsorder och bla bla bla...herreguuuud, för att få ett jävla larm FLYTTAT!!!!!
Blir galen!!!!
Då hade naturligtvis inte Kevins läkare ngn telefontid förens i slutet av September!!!!
Men HALLÅÅÅÅÅÅ!!!!
Det funkar inte sa jag, han ska flytta och vi måste ha detta fixat!
Ja, jag får se om jag kanske kan klämma in dig på Fredag!!!!
Tack!!!!
Så allt hänger på att läkaren kan ringa mig nu på Fredag, innan dess händer inte ett skiiiit och jag blir GALEN!!!!!
Fuck off alla äckliga myndigheter och allt vad de nu heter!!!
Kevin kommer ha en timmes hemundervisning fram till det blir flytt.
Underbara Y kommer hit och de va så roligt att lyssna igår när dom satt.
Kevin har gjort så stora framsteg under sommaren, trots att han inte haft sommarskola som de va meningen att han skulle ha =)
Trodde han skulle ha tappat jätte mycket, men det var helt tvärtom.
Nu ska jag och Kevin gå igen lite som han redan packat och se om han ska packa ytterligare saker =)
Massor med kramar.
Nu så...
Under slutet av våren och hela sommaren så har jag och Kevin haft jätte mycket att göra.
Vi har haft möte med kommunen ( LSS ) ett antal gånger.
Jag som mamma har varit tvungen att ta ett utav det svåraste beslut man kan behöva ta som förälder.
Först var det ju meningen att Kevin skulle börja på ett korttidshem uppe i hemmesta.
Invänjningen var alldeles för lång och barnen som var där gav inte Kevin det utbyte som han behövde.
Så vår LSS handläggare på kommunen och jag tog de beslutet att han inte skulle fortsätta där.
Då började hon prata om ungdomsboeende...
Kevin är idag nån knapp centimeter längre än mig, han väger nästan 3 kg mer än mig och han är utagerande.
Jag rår inte på honom och han har själv insett att han faktiskt är större än mig = INTE BRA
När jag säger till honom har han börjat småhota mig med knuten näve...
Det känns ju sådär med tanke på att han dessutom är otroligt stark och inte kan kontrollera alla sina handlingar- dvs att han är mycket impulsstyrd.
Han är 14 1/2 och får inte vara ute själv pga alla missöden =(
Nu i sommar va vi tvungna att skruva igen hans fönster i hans rum för att han inte ska smita ut i tid och otid.
Den stackars killen är fånge i sitt eget hem...
Det är inte kul när man som mamma måste inse att man faktiskt inte kan göra mer för sin son.
Man känner sig otillräklig... dum... misslyckad... ja, det är bara ett par av de ord jag kan använda för att beskriva hur det känns när man tagit det mest osjälviska beslutet att låta profissionella, utbildade underbara människor fortsätta där jag slutar.
Alla har varit underbara och varit noggranna med att förklara för mig att jag faktiskt inte kan göra mer för Kevin... Att jag har gjort mycket mer än många andra, kanske är det så...
Det känns skönt att höra, men fortfarande så vill man ju ha sitt barn nära sig, hela tiden...
Men vilket liv skulle det bli för Kevin?
Ska han inte få ha några riktiga vänner??
Ska han inte få känna att han utvecklas och blir stor??
Det skulle han inte göra här... han skulle bara bli mer och mer isolerad vilket han redan är... det är knappt att jag kan åka bil själv med honom... jag kan knappt ta med honom och handla... vi kan bara åka och hälsa på utvalda vänner...
Inte många kan komma hit och hälsa på när han är hemma- bara vissa...
Han kan inte gå i skolan heltid...
Så kära läsare... ni som är så duktiga på att tycka hela tiden utan att ta reda på fakta.
Skulle ni låta ert barn bo hemma på dessa vilkor?
Tror ni på fullaste allvar att detta är ett lätt beslut??
Om ni fortfarande tycker det så borde ni sätta er ner och fundera på hur era barns liv ser ut och sen återigen fundera på om ni skulle vilja att erat barn va fånge i ert hem!!
Igår va jag, Kevin och min mamma och hälsade på ett ungdomsboende som ligger strax utanför Västerås.
Det är en stor villa ute på landet där det bor 4 andra barn med liknande diagnoser som Kevin.
Alla barn har ett eget rum, plus att det finns massa gemensamma utrymmen... precis som i ett "vanligt" hem.
Personalen är underbar, kunniga inom alla områden- epilepsi, autism & utvecklingsförsening.
Kevin har under hela tiden varit mycket positiv till att det kommer bli flytt.
När personalen från detta boende va hemma hos oss för en dryg vecka sen frågade Kevin direkt när han skulle börja packa =)
När vi va där igår så gjorde sig Kevin hemmstadd på en gång.
Han satt och pratade med personalen, umgiks lite med en av ungdomarna som bor där och bara stortrivdes.
Han vill flytta direkt.
När vi kom hem igår kväll så började han plocka iordning allt som han ska packa...
Han é bara för underbar...
Kevins reaktion på detta beslut gör allt mycket lättare.
Annars hade det varit as jobbigt.
Känslorna man har är blandade...
I drygt 10 år har jag inte gjort annat än att försöka göra det så bra som möjligt för Kevin...
Mitt eget liv har legat på is...
Alla beslut jag tagit, allt som vi har gjort har hela tiden kretsat runt Kevin... för att jag har velat det, och skulle jag ha ork så skulle jag fortsatt i all oändlighet.
Alla tror att jag har glidit runt på en räkmacka och fått allt serverat...
FEL, FEL, FEL...
Inte förens för ett och ett halvt år sedan fick jag assistent åt Kevin.
Och det efter att ha bråkat, kämpat, och nästan slagits med kommun, försäkringskassa etc...
Tragglat med olika jobb som jag inte kunnat fortsätta på pga att Kevin inte kunnat gå i skolan eller fritids som "normala" skitungar.
Hela mitt liv vänds from nu upp och ner, in och ut, ja, you name it...
Vad ska jag göra nu??
Vad tycker jag om att göra??
Vad vill jag jobba med??
Hur ska de gå med allt runt omkring??
Så återigen: Ni som tror att det har varit lätt och att jag "slipper" vara med min son...
Hallå... vakna för f-n, vill ni slippa era barn???
Puss & Kärlek till alla underbara människor som finns runt mig och Kevin och som vet vad det handlar om....
Vi har haft möte med kommunen ( LSS ) ett antal gånger.
Jag som mamma har varit tvungen att ta ett utav det svåraste beslut man kan behöva ta som förälder.
Först var det ju meningen att Kevin skulle börja på ett korttidshem uppe i hemmesta.
Invänjningen var alldeles för lång och barnen som var där gav inte Kevin det utbyte som han behövde.
Så vår LSS handläggare på kommunen och jag tog de beslutet att han inte skulle fortsätta där.
Då började hon prata om ungdomsboeende...
Kevin är idag nån knapp centimeter längre än mig, han väger nästan 3 kg mer än mig och han är utagerande.
Jag rår inte på honom och han har själv insett att han faktiskt är större än mig = INTE BRA
När jag säger till honom har han börjat småhota mig med knuten näve...
Det känns ju sådär med tanke på att han dessutom är otroligt stark och inte kan kontrollera alla sina handlingar- dvs att han är mycket impulsstyrd.
Han är 14 1/2 och får inte vara ute själv pga alla missöden =(
Nu i sommar va vi tvungna att skruva igen hans fönster i hans rum för att han inte ska smita ut i tid och otid.
Den stackars killen är fånge i sitt eget hem...
Det är inte kul när man som mamma måste inse att man faktiskt inte kan göra mer för sin son.
Man känner sig otillräklig... dum... misslyckad... ja, det är bara ett par av de ord jag kan använda för att beskriva hur det känns när man tagit det mest osjälviska beslutet att låta profissionella, utbildade underbara människor fortsätta där jag slutar.
Alla har varit underbara och varit noggranna med att förklara för mig att jag faktiskt inte kan göra mer för Kevin... Att jag har gjort mycket mer än många andra, kanske är det så...
Det känns skönt att höra, men fortfarande så vill man ju ha sitt barn nära sig, hela tiden...
Men vilket liv skulle det bli för Kevin?
Ska han inte få ha några riktiga vänner??
Ska han inte få känna att han utvecklas och blir stor??
Det skulle han inte göra här... han skulle bara bli mer och mer isolerad vilket han redan är... det är knappt att jag kan åka bil själv med honom... jag kan knappt ta med honom och handla... vi kan bara åka och hälsa på utvalda vänner...
Inte många kan komma hit och hälsa på när han är hemma- bara vissa...
Han kan inte gå i skolan heltid...
Så kära läsare... ni som är så duktiga på att tycka hela tiden utan att ta reda på fakta.
Skulle ni låta ert barn bo hemma på dessa vilkor?
Tror ni på fullaste allvar att detta är ett lätt beslut??
Om ni fortfarande tycker det så borde ni sätta er ner och fundera på hur era barns liv ser ut och sen återigen fundera på om ni skulle vilja att erat barn va fånge i ert hem!!
Igår va jag, Kevin och min mamma och hälsade på ett ungdomsboende som ligger strax utanför Västerås.
Det är en stor villa ute på landet där det bor 4 andra barn med liknande diagnoser som Kevin.
Alla barn har ett eget rum, plus att det finns massa gemensamma utrymmen... precis som i ett "vanligt" hem.
Personalen är underbar, kunniga inom alla områden- epilepsi, autism & utvecklingsförsening.
Kevin har under hela tiden varit mycket positiv till att det kommer bli flytt.
När personalen från detta boende va hemma hos oss för en dryg vecka sen frågade Kevin direkt när han skulle börja packa =)
När vi va där igår så gjorde sig Kevin hemmstadd på en gång.
Han satt och pratade med personalen, umgiks lite med en av ungdomarna som bor där och bara stortrivdes.
Han vill flytta direkt.
När vi kom hem igår kväll så började han plocka iordning allt som han ska packa...
Han é bara för underbar...
Kevins reaktion på detta beslut gör allt mycket lättare.
Annars hade det varit as jobbigt.
Känslorna man har är blandade...
I drygt 10 år har jag inte gjort annat än att försöka göra det så bra som möjligt för Kevin...
Mitt eget liv har legat på is...
Alla beslut jag tagit, allt som vi har gjort har hela tiden kretsat runt Kevin... för att jag har velat det, och skulle jag ha ork så skulle jag fortsatt i all oändlighet.
Alla tror att jag har glidit runt på en räkmacka och fått allt serverat...
FEL, FEL, FEL...
Inte förens för ett och ett halvt år sedan fick jag assistent åt Kevin.
Och det efter att ha bråkat, kämpat, och nästan slagits med kommun, försäkringskassa etc...
Tragglat med olika jobb som jag inte kunnat fortsätta på pga att Kevin inte kunnat gå i skolan eller fritids som "normala" skitungar.
Hela mitt liv vänds from nu upp och ner, in och ut, ja, you name it...
Vad ska jag göra nu??
Vad tycker jag om att göra??
Vad vill jag jobba med??
Hur ska de gå med allt runt omkring??
Så återigen: Ni som tror att det har varit lätt och att jag "slipper" vara med min son...
Hallå... vakna för f-n, vill ni slippa era barn???
Puss & Kärlek till alla underbara människor som finns runt mig och Kevin och som vet vad det handlar om....
Sommaren går mot sitt slut...
I stort sett hela sommaren har jag fått vara med min älskling...
Ni kan ju tänka er vilken käftsmäll det blir när semestern é slut och vi återgår till vardagen med allt vad det innebär...
Återgå till att bara ses på helger =((
Det kan jag tala om att det gör oooont...
Speciellt som en annan då är väldigt intensiv i mina känslor, både på gott och ont kan jag säga.
Det är underbart så länge det är positiva känslor, för det blir som dubbelt av allt.
Dessvärre gäller ju de dom lite mindre positiva känslorna så som saknad, ledsen etc...
Som sagt, INTE roligt.
Det positiva är dock att han kommer imorgon... Whiiiiiiiiiiiiiiiii
Under veckan har jag försökt att hålla mg sysselsatt.
Det har varit mycket flänga runt vill jag lova.
Har inte pallat att vara själv för att det är mycket som händer runt omkring...
Både med mig, men även med nära & kära, både possitiva och mindre possitiva saker.
Jag har haft möten, varit och hälsat på underbara L & N ena dagen följt utav ett lite längre besök hos min älskade kusin S.
Sedan har jag haft besök här hemma av C, D & K, sen senare kom underbara T med lille O som ju inte va så liten längre =))
Sen har väl söta S fått stå ut med mig dagligen kan man väl säga.
Idag va jag & Kevin hemma hos S, J & D, så kom även L & M dit.
Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord =)
Sedan va de panta flaskor som stod på schemat.
Eftersom Kevin är autistisk så blir han ju som besatt av saker.
Just nu är det pengar.
Mynt hit & mynt dit... jag blir GALEN rent ut sagt...
Orkar inte höra ett ord till om dessa jä-la pengar...
Dock så har han faktiskt blivit jätteduktig på att börja spara pengar, så det är ju ett jätte plus för honom.
Nästa vecka är det dax för begravning =(
Kevins farbror ska begravas...
Va och beställde blomsterarrangeman nu i veckan och det kändes väl lite sådär...
Inget man ser fram emot direkt.
För Kevins del håller det oxå på att hända massor...
Det jag i nuläget kan och vill skriva är att en jätte förändring är på G och just nu är allt en enda röra känns det som... ska jag gå till hö eller vä?
Upp eller ner???
Framåt eller bakåt???
Eller helt enkelt bara stå still???
Ungefär så känns det...
En känslosam berg och dalban skulle man kunna säga...
Men, men, allt kommer så klart bli jätte bra i slutändan...
Vägen dit är mycket upp och mycket ner...
Som jag sagt förut...
Tur att jag har dom jag har runt omkring mig och en alldeles underbar pojkvän...
Annars hade det blivit jobbigt...
Puss & Kram på er
Ni kan ju tänka er vilken käftsmäll det blir när semestern é slut och vi återgår till vardagen med allt vad det innebär...
Återgå till att bara ses på helger =((
Det kan jag tala om att det gör oooont...
Speciellt som en annan då är väldigt intensiv i mina känslor, både på gott och ont kan jag säga.
Det är underbart så länge det är positiva känslor, för det blir som dubbelt av allt.
Dessvärre gäller ju de dom lite mindre positiva känslorna så som saknad, ledsen etc...
Som sagt, INTE roligt.
Det positiva är dock att han kommer imorgon... Whiiiiiiiiiiiiiiiii
Under veckan har jag försökt att hålla mg sysselsatt.
Det har varit mycket flänga runt vill jag lova.
Har inte pallat att vara själv för att det är mycket som händer runt omkring...
Både med mig, men även med nära & kära, både possitiva och mindre possitiva saker.
Jag har haft möten, varit och hälsat på underbara L & N ena dagen följt utav ett lite längre besök hos min älskade kusin S.
Sedan har jag haft besök här hemma av C, D & K, sen senare kom underbara T med lille O som ju inte va så liten längre =))
Sen har väl söta S fått stå ut med mig dagligen kan man väl säga.
Idag va jag & Kevin hemma hos S, J & D, så kom även L & M dit.
Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord =)
Sedan va de panta flaskor som stod på schemat.
Eftersom Kevin är autistisk så blir han ju som besatt av saker.
Just nu är det pengar.
Mynt hit & mynt dit... jag blir GALEN rent ut sagt...
Orkar inte höra ett ord till om dessa jä-la pengar...
Dock så har han faktiskt blivit jätteduktig på att börja spara pengar, så det är ju ett jätte plus för honom.
Nästa vecka är det dax för begravning =(
Kevins farbror ska begravas...
Va och beställde blomsterarrangeman nu i veckan och det kändes väl lite sådär...
Inget man ser fram emot direkt.
För Kevins del håller det oxå på att hända massor...
Det jag i nuläget kan och vill skriva är att en jätte förändring är på G och just nu är allt en enda röra känns det som... ska jag gå till hö eller vä?
Upp eller ner???
Framåt eller bakåt???
Eller helt enkelt bara stå still???
Ungefär så känns det...
En känslosam berg och dalban skulle man kunna säga...
Men, men, allt kommer så klart bli jätte bra i slutändan...
Vägen dit är mycket upp och mycket ner...
Som jag sagt förut...
Tur att jag har dom jag har runt omkring mig och en alldeles underbar pojkvän...
Annars hade det blivit jobbigt...
Puss & Kram på er
Blandade känslor...
Usch...
Just nu sitter jag på bussen påväg hem från min älskling.
Semestern é slut och nu är de tillbaks till vardagen.
Har haft så underbart mysigt.
Min kärlek har jag fått vara med i stort sett hela tiden, och nu helt plötsligt ska jag hem och lägga mig i en tom säng =(
Man vänjer sig snabbt att ha den man älskar nära sig alltid.
Det har hänt massor under sommaren...
Kevin har tidvis haft väldigt mycket anfall. Men han har repat sig ganska så snabbt.
Vi har gjort en massa roliga saker under sommaren.
Bl a har vi varit på Aquaria på djurgården.
Det tyckte alla 3 barn va jätte skoj.
För er som inte vet vad aquaria är så har de återskapat olika miljöer så som regnskog med regn och åskväder och fiskar etc, de har även återskapat havet med hajar och allt som tillkommer och lite mer.
Sedan va vi på Wasamuseet.
Där har jag inte varit sedan vi va där med skolan i typ lågstadiet...
Gröna lund har vi oxå hunnit med, där försvann typ hela semesterkassan hahaha
Men det var de värt.
Ungarna va supernöjda och glada.
Kevin åkte ALLA dom värsta attraktioner som fanns, vissa åkte han fler gånger, som t ex fritt fall...
Kevin åt ju tidigare melatonin för att kunna sova.
Som vanlite så hjälper bara mediciner på honom i början för att kroppen sedan vänjer sig.
Kontaktade hans läkare och hon skrev då ut en annan typ av sovmedicin.
Teralen heter den, och den ska hjälpa honom att behålla sömnen.
Mmmm... de va ju just de...
Det tar evigheter för den att börja verka, och han brukar vakna iaf efter ngn timme eller två och så är han vaken några timmar innan han kan somna igen...
Vet inte hur det kommer att sluta men... vi får se... kanske bara behöver få en högre dos, men hans läkare är på semester så det får vänta.
Kevin har vuxit som f-n.
Han är nu lika lång (kort) som mig och väger ungefär 2-3 kg mer, det har han nu insett och har börjat små hota mig emellanåt...
Det känns inte bra då jag vet att skulle han sätta den sidan till så skulle han utan problem kunna skada mig rejält.
Tack och lov så har han inte gjort det än...
Så imorgon har jag möte med LSS handläggaren och två andra damer.
Vad det gäller kommer jag så småningom skriva om, men jag känner mig inte helt redo att skriva och berätta om det just för tilfället...
Tänker i stort sett varje dag på Kevins farbror som gick bort för dryga månaden sedan...
Saknaden är otroligt stor och snart är det dax för begravning...
Känns jobbigt när man tänker på det.
Ska imorgon gå till blomsteraffären och beställa blomsterkrans från Kevin och en från mig, min mamma, min syster och K.
Vet inte hur man bär sig åt... om man själv måste hämta den eller om dom kör den dit till begravningen...
Men det lär väl visa sig imorgon när vi är där.
Livet kan ta oanade vändningar ibland.
Det kommer mitt liv göra inom en snar framtid... men just nu vet jag varken in eller ut och har en blandad känsla av lättnad och förtvivlan...
Det enda jag vet är att i slutändan kommer allt bli jätte bra för alla inblandade...
Nu ska jag sitta och ha tråkigt på bussen i 6,5 timme...
Mamma min kommer och hämtar mig på centralen iaf..
Massor med kramar till alla som läser =)
Just nu sitter jag på bussen påväg hem från min älskling.
Semestern é slut och nu är de tillbaks till vardagen.
Har haft så underbart mysigt.
Min kärlek har jag fått vara med i stort sett hela tiden, och nu helt plötsligt ska jag hem och lägga mig i en tom säng =(
Man vänjer sig snabbt att ha den man älskar nära sig alltid.
Det har hänt massor under sommaren...
Kevin har tidvis haft väldigt mycket anfall. Men han har repat sig ganska så snabbt.
Vi har gjort en massa roliga saker under sommaren.
Bl a har vi varit på Aquaria på djurgården.
Det tyckte alla 3 barn va jätte skoj.
För er som inte vet vad aquaria är så har de återskapat olika miljöer så som regnskog med regn och åskväder och fiskar etc, de har även återskapat havet med hajar och allt som tillkommer och lite mer.
Sedan va vi på Wasamuseet.
Där har jag inte varit sedan vi va där med skolan i typ lågstadiet...
Gröna lund har vi oxå hunnit med, där försvann typ hela semesterkassan hahaha
Men det var de värt.
Ungarna va supernöjda och glada.
Kevin åkte ALLA dom värsta attraktioner som fanns, vissa åkte han fler gånger, som t ex fritt fall...
Kevin åt ju tidigare melatonin för att kunna sova.
Som vanlite så hjälper bara mediciner på honom i början för att kroppen sedan vänjer sig.
Kontaktade hans läkare och hon skrev då ut en annan typ av sovmedicin.
Teralen heter den, och den ska hjälpa honom att behålla sömnen.
Mmmm... de va ju just de...
Det tar evigheter för den att börja verka, och han brukar vakna iaf efter ngn timme eller två och så är han vaken några timmar innan han kan somna igen...
Vet inte hur det kommer att sluta men... vi får se... kanske bara behöver få en högre dos, men hans läkare är på semester så det får vänta.
Kevin har vuxit som f-n.
Han är nu lika lång (kort) som mig och väger ungefär 2-3 kg mer, det har han nu insett och har börjat små hota mig emellanåt...
Det känns inte bra då jag vet att skulle han sätta den sidan till så skulle han utan problem kunna skada mig rejält.
Tack och lov så har han inte gjort det än...
Så imorgon har jag möte med LSS handläggaren och två andra damer.
Vad det gäller kommer jag så småningom skriva om, men jag känner mig inte helt redo att skriva och berätta om det just för tilfället...
Tänker i stort sett varje dag på Kevins farbror som gick bort för dryga månaden sedan...
Saknaden är otroligt stor och snart är det dax för begravning...
Känns jobbigt när man tänker på det.
Ska imorgon gå till blomsteraffären och beställa blomsterkrans från Kevin och en från mig, min mamma, min syster och K.
Vet inte hur man bär sig åt... om man själv måste hämta den eller om dom kör den dit till begravningen...
Men det lär väl visa sig imorgon när vi är där.
Livet kan ta oanade vändningar ibland.
Det kommer mitt liv göra inom en snar framtid... men just nu vet jag varken in eller ut och har en blandad känsla av lättnad och förtvivlan...
Det enda jag vet är att i slutändan kommer allt bli jätte bra för alla inblandade...
Nu ska jag sitta och ha tråkigt på bussen i 6,5 timme...
Mamma min kommer och hämtar mig på centralen iaf..
Massor med kramar till alla som läser =)
