Nu så...
Vi har haft möte med kommunen ( LSS ) ett antal gånger.
Jag som mamma har varit tvungen att ta ett utav det svåraste beslut man kan behöva ta som förälder.
Först var det ju meningen att Kevin skulle börja på ett korttidshem uppe i hemmesta.
Invänjningen var alldeles för lång och barnen som var där gav inte Kevin det utbyte som han behövde.
Så vår LSS handläggare på kommunen och jag tog de beslutet att han inte skulle fortsätta där.
Då började hon prata om ungdomsboeende...
Kevin är idag nån knapp centimeter längre än mig, han väger nästan 3 kg mer än mig och han är utagerande.
Jag rår inte på honom och han har själv insett att han faktiskt är större än mig = INTE BRA
När jag säger till honom har han börjat småhota mig med knuten näve...
Det känns ju sådär med tanke på att han dessutom är otroligt stark och inte kan kontrollera alla sina handlingar- dvs att han är mycket impulsstyrd.
Han är 14 1/2 och får inte vara ute själv pga alla missöden =(
Nu i sommar va vi tvungna att skruva igen hans fönster i hans rum för att han inte ska smita ut i tid och otid.
Den stackars killen är fånge i sitt eget hem...
Det är inte kul när man som mamma måste inse att man faktiskt inte kan göra mer för sin son.
Man känner sig otillräklig... dum... misslyckad... ja, det är bara ett par av de ord jag kan använda för att beskriva hur det känns när man tagit det mest osjälviska beslutet att låta profissionella, utbildade underbara människor fortsätta där jag slutar.
Alla har varit underbara och varit noggranna med att förklara för mig att jag faktiskt inte kan göra mer för Kevin... Att jag har gjort mycket mer än många andra, kanske är det så...
Det känns skönt att höra, men fortfarande så vill man ju ha sitt barn nära sig, hela tiden...
Men vilket liv skulle det bli för Kevin?
Ska han inte få ha några riktiga vänner??
Ska han inte få känna att han utvecklas och blir stor??
Det skulle han inte göra här... han skulle bara bli mer och mer isolerad vilket han redan är... det är knappt att jag kan åka bil själv med honom... jag kan knappt ta med honom och handla... vi kan bara åka och hälsa på utvalda vänner...
Inte många kan komma hit och hälsa på när han är hemma- bara vissa...
Han kan inte gå i skolan heltid...
Så kära läsare... ni som är så duktiga på att tycka hela tiden utan att ta reda på fakta.
Skulle ni låta ert barn bo hemma på dessa vilkor?
Tror ni på fullaste allvar att detta är ett lätt beslut??
Om ni fortfarande tycker det så borde ni sätta er ner och fundera på hur era barns liv ser ut och sen återigen fundera på om ni skulle vilja att erat barn va fånge i ert hem!!
Igår va jag, Kevin och min mamma och hälsade på ett ungdomsboende som ligger strax utanför Västerås.
Det är en stor villa ute på landet där det bor 4 andra barn med liknande diagnoser som Kevin.
Alla barn har ett eget rum, plus att det finns massa gemensamma utrymmen... precis som i ett "vanligt" hem.
Personalen är underbar, kunniga inom alla områden- epilepsi, autism & utvecklingsförsening.
Kevin har under hela tiden varit mycket positiv till att det kommer bli flytt.
När personalen från detta boende va hemma hos oss för en dryg vecka sen frågade Kevin direkt när han skulle börja packa =)
När vi va där igår så gjorde sig Kevin hemmstadd på en gång.
Han satt och pratade med personalen, umgiks lite med en av ungdomarna som bor där och bara stortrivdes.
Han vill flytta direkt.
När vi kom hem igår kväll så började han plocka iordning allt som han ska packa...
Han é bara för underbar...
Kevins reaktion på detta beslut gör allt mycket lättare.
Annars hade det varit as jobbigt.
Känslorna man har är blandade...
I drygt 10 år har jag inte gjort annat än att försöka göra det så bra som möjligt för Kevin...
Mitt eget liv har legat på is...
Alla beslut jag tagit, allt som vi har gjort har hela tiden kretsat runt Kevin... för att jag har velat det, och skulle jag ha ork så skulle jag fortsatt i all oändlighet.
Alla tror att jag har glidit runt på en räkmacka och fått allt serverat...
FEL, FEL, FEL...
Inte förens för ett och ett halvt år sedan fick jag assistent åt Kevin.
Och det efter att ha bråkat, kämpat, och nästan slagits med kommun, försäkringskassa etc...
Tragglat med olika jobb som jag inte kunnat fortsätta på pga att Kevin inte kunnat gå i skolan eller fritids som "normala" skitungar.
Hela mitt liv vänds from nu upp och ner, in och ut, ja, you name it...
Vad ska jag göra nu??
Vad tycker jag om att göra??
Vad vill jag jobba med??
Hur ska de gå med allt runt omkring??
Så återigen: Ni som tror att det har varit lätt och att jag "slipper" vara med min son...
Hallå... vakna för f-n, vill ni slippa era barn???
Puss & Kärlek till alla underbara människor som finns runt mig och Kevin och som vet vad det handlar om....
Du är en stor idol för mig, så otroligt stark. Helt otrolig mamma men nu är det kevins tur att leva sitt liv. Du kan inte ha gjort ett bättre val, vem säger att bo med sina föräldrar är det som man ska göra??
Nä va än folk kommer skriva nu så strunta i det, det finns så många IDIOTER som aldrig kan förstå hur det är att ha ett barn med handikapp.
Kram Jessika
Min underbara vän och lillasyster. Jag vet att det här kommer att bli jättebra. Alla barn "flyttar hemifrån" förr eller senare. För Kevin råkar det bli lite tidigare men det här är något som ändå kommer att ske. Nu får han den hjälp han behöver och dessutom kompisar och kunnig personal som kan stödja er båda och hjälpa honom genom tonårsperioden och vidare in i vuxenlivet! Jag vet ju hur det har varit och även om det är ett svårt beslut du har tagit är det RÄTT BESLUT FÖR ER BÅDA! En superkram från mig - du vet var jag finns dygnet runt, året om!
Tankar och kärlek till er! Du är bäst Zandra!
puss Linda
Hej vännen!
Jag kan inte ens förstå hur man kan ifrågasätta dig som mamma,du som har kämpat så hårt så länge!Du är en stark tjej och jag imponeras alltid över din styrka.Selektera bort dom dumskallar som inte förstår bättre,såna är inte värda att ens slänga en uns energi på.
Nu har skolan börjat igen för mig(var tog sommaren vägen??)men vi kanske kan få tll en träff i höst=)
Mina tankar finns hos dig.
Kram och hoppas du får en härlig höst med din kille=)
Underbara älskade Zandra..du är en fantastisk och underbar människa, mor och kvinna..det finns bara en som du!!!
Det du gör är det bästa för er i denna stund just nu..att vara här och nu är det klokaste man kan göra...du har en underbar familj och du är värd det bästa...allt ordnar sig till bästa för er..det vet jag av egen erfarenhet..är ju sjuksköterska och mamma oxå!!!
En massa kärlek och glädje skickar jag dig, kevin och hela din underbara familj...
Kramar i massor..Monica och Tobbe som fick vara med på ett litet hörn....puss
Men varför fick din pojke melatonin, som är väldigt svagt, och sedan en theralen som är en antihistamin?
Den ger en sådan baksmälla dagen efter så det känns som man har varit full i 3 dar..
Varför har han inte fått prova Imovane eller Stilnoct, och kanske en halv propavan mot uppvaknandet under natten?
Kevin har och kommer ha det så bra även fortsättningsvis!Han har ju en familj med dom största hjärtan man kan ha!Nu blir det bara att tänka att det här var det bästa för er alla!Kramar Ingela
Det krävs en RIKTIGT bra mamma för att inse att man inte riktigt räcker till jämt och be om hjälp.
Du har kämpat för din son med näbbar och klor och du visste när det var läge att be om extra hjälp. Kan bara säga att jag beundrar dig som mamma och människa.
Du är så stark Zandra att jag inte vet vad jag ska säga. Helt otroligt att du orkar!! Sänder tusen, tusen och åter tusen kramar till dig!!!
Älskar dig... de vet du... Och nu e de din tid...INGEN hade klarat de så länge som du Ingen.
Jessika- Du skriver alltid så fina uppmuntrande ord <3 Tack <3
Camilla min storasyster- Ja du vet ju verkligen allt vi gått igenom <3
Linda- Love u always <3
Malin- Även om vi inte träffas speciellt ofta så betraktar jag dig som en av mina nära vänner <3
Monica- Alltid lika underbar <3 Blir alltid lika glad när du skriver, kärlek till dig & Tobbe <3
Mia- Theralen är även en antipsykotisk medicin med sövande verkan... vi får se hur den hjälper, annars blir det nog de du skrev... <3
Ingela- Oxå alltid lika underbar <3 Hälsa familjen oxå, kramisar
Mikaela- Tack, de behövde jag höra <3
Janine- Du e lika underbar du <3 Massor med kramar
Vitamin <3 Älskar dig med, vet inte vad jag skulle gjort om inte du funnits där alla gånger jag behövt dig <3
Massor med kramar och kärlek till alla <3
Älskade hjärtat! Du har alltid o kommer alltid göra ditt yttersta för K! Han har alltid kommit först! Bara för att han flyttar så betyder inte det att han försvinner=) Han är ju finaste Kevin! Du har fattat ett bra beslut, ett beslut som du givit många tankar åt! Det kommer gå så bra allting!
Du är BÄST! puss
Söta zandra. jag har inte känt dig länge o känner dig knappt heller för den delen=) Men mitt intryck av dig är att du är en underbar människa. O verkar vara en super morsa. Stark som få, stå på dig. du gör inget fel. Allt kommer bli kanon. Jag är stolt o glad över att få ha dig som styvmamma till min dotter. Kram jessica
<3<3
Zandra! Jag har känt dig sen du vart gravid och vet att du har kämpat dig till nästan undergång. Det absolut starkaste och största en förälder kan göra är att som du sa erkänna att man inte kan ge sitt barn det den behöver. INGEN som har upplevt EXAKT det du har upplevt har rätt att dömma! Du är värd att få tänka på bara dig själv i mer än några dagar i taget.
Ta hand om dig vännen och hoppas att vi ses!
Kram
