Zessans

Usch...
Nu är jag trött på att ha feber.
Man blir så lätt sjuk när man har stor psykisk press på sig!!!

Så fort jag gör minsta anstiftan på att hetsa upp mig över diverse saker så känner jag hjärtat dundra på...

Kevin vägrar lyssna och gör allt för att jäklas.
Han sparkar mig, kastar saker, har ner grejer på golvet etc.

Här om dan pajjade ena köksluckan för att han smällde upp den för hundra nittiotolfte gången.
Så nu va de bara att ta ner den.
Hur jag ska lyckas få dit den igen får bli ett senare problem.

Han viftar med sina grejer och har ingen större koll på var eller vad han slår i.
Han ropar och skriker och är uppe i 190 heeeeela tiden.

Jag hoppas att det är pga socker, så jag ska dra ner på allt socker så han inte får dom som jag kallar de " sugar rush ".
Kanske de hjälper...vi får se.

---

Nästa vecka ska jag åka upp till BUP Ektorp och prata med dom ang mellanvården...
Under alla år som Kevin har varit dålig har jag fått bråka så mycket med kommuner, läkare, försäkringskassa etc, jag har fått försvara mig, försöka överbevisa saker trots buntar av diverse läkarintyg och jag orkar f-n inte med en grej till.
Har försökt få tid på mellanvården ett x antal månader nu, men det enda som händer är att jag blir runt skickad, får miljarder olika namn, jag får som vanligt helt olika direktiv om vad som gäller och inte gäller och är helt ärligt så jäkla trött på de...
Så nu åker jag dit och tänker inte gå därifrån förens jag får hjälp!!!!!

---

Han va så besviken och ledsen igår...
Han skulle på bio med Joon och se en film från 15.
Jag trodde att han fick se dom i vuxet sällskap eftersom han snart är 14.
Han har ju varti på 15 års filmer förut utan problem, men inte igår...
Då blev dom stoppade, Joon försökte prata med dom men dom gav sig inte...
Så Kevin va helt förstörd, jag hörde hur han satt och grät i bakgrunden när Joon ringde mig...stackarn...
men då kom vi överens om att han skulle få hyra film istället och ha bio hemma =)
Då blev han ganska glad igen.
Så jag överraskade honom med att städa hela rummet tills han kom hem =)

Nu sitter jag här, har fått lilleman i säng, han ligger o kollar på film och jag ska snart gå in och titta lite med honom. Natt på Museet 2 =)

Puss & Kram alla underbara...

Dagar som denna vill man bara gräva ner sig i ett mörkt litet hål och ligga där, sen när man bestämmer sig för att komma fram så e allt bra igen...

Att ha feber och ingen energi är inte direkt någon höjdare när man har en son som min älskade Kevin.
Jag orkar inte engagera mig och han märker ju att jag inte har energi, så han lyssnar inte på ett endaste ord av vad jag säger.
Det spelar som ingen roll vad man gör eller säger, för han skiter i de iaf.
Japp...tonårstrots, på en kille som mentalt ligger på en 6-årings nivå...jättekul..NOT

Just nu är det Robocop som gäller.
Han har köpt filmerna och jag har en robocop som springer runt här hemma.
Kevins lekar uppspelar ju hela tiden scener ur filmer, serier etc som han har sett.
Så ni kan ju tänka er vilket liv det är här just nu.

Alla dagar som man bara skulle vilja dänga en stekpanna i hans huvud, glömmer man bort på 2 sekunder när han tar sin Mp3 spelare och står och sjunger högt och ljudligt samtidigt som han dansar och tittar på mig och ber mig sjunga när tjejerna i låten sjunger ( jag hör ju dock inte, men försöker mitt bästa ).

Sen tar han sin stora cd-spelare in i vardagsrummet och sätter på småstjärnorna på högsta volym och sjunger med i " Hej Sofia " och agerar ut med känslor och dans.
Såååååå underbart.

Det är mycket såna saker som gör att man pallar.

---

Igår ville han äta Mc Donalds, och eftersom jag va dålig så tyckte jag de va en bra idé, då slapp ju jag laga mat tänkte jag...
Ja, jag tänkte ju inte på att jag faktiskt måste åka iväg och handla oxå...
Yrslig, febrig och illamående lyckades jag ta 2 alvedon.
Kevin tjatade att vi skulle åka, jag försökte få honom att förstå att jag måste ta de lugnt...
Fan, tänkte jag, hade varit enklare att laga mat hemma, men nu hade jag ju lovat.
Så de va bara pallra sig iväg...
In i bilen och åka till Mc Donalds i Mölnvik.
Vi tog driven, fort runt och sen hem igen...
Jag va helt slut när vi kom hem, då ville ju Kevin inte ta de lugnt utan de va fullt ståhej när han hade ätit :-P

Tillslut fick jag honom i säng efter diverse kvällsrutiner...

Hoppas att det går smidigt idag...
Han och Joon ska på bio imorgon eftersom det är höstlov.
En sen bio.
Kevin är ganska stolt eftersom han nu i vuxet sällskap får se vuxenfilmer på bio =)
Men de e inte cool att gå med mamma, så då får han gå med Joon istället.

Om en halvtimma är de dax för lillemans kvällsrutiner...
Plocka undan sina saker, välja film, ta medicin, borsta tänder och hoppa isäng...
Ibland vill han att vi läser tillsammans, men de e inte ofta tyvärr...
Ikväll hade jag dock inte orkat läsa, orkar knappt prata högt utan att bli andfådd...

Ha en underbar kväll...

Puss & Kram

När jag kom hem från semestern så va jag så full av energi att jag kände att jag kunde ta mig an hela världen...
Nu är den återigen som bortblåst!!!

Igår va jag bara inne hela dan, från att jag vakna till de jag gick och la mig.
Gick inte utanför dörren en endaste gång.
Och det va så skönt, jag låg och slöa precis hela dan...

Kevin va i sitt esse på eftermiddagen ville inte lyssna, ville inte äta ville slåss, skulle rymma etc.
Men jag körde mitt race trots att jag egentligen bara ville dänga honom i skallen med stekpannan och stänga in han i sitt rum...

Många gånger så glömmer man bort sig själv...
Sen kommer man på mitt under ett vredesutbrott att han faktiskt inte förstår all information man ger honom..
Han har ju problem med muntlig information...
Kan ej tänka abstrakt, utan konkret...
Det betyder att han måste se för att tillgodogöra sig all information.

Nu har han kommit in i en period då pengar är allt.
Hela hans liv kretsar kring pengar...
Det är ganska jobbigt, för han förstår inte när man säger att det inte finns pengar...
Jo men du kan batala med kortet säger han, då försöker man förklara att det inte finns pengar på kortet.
Men gå till automaten och ta ut!!! Men det finns inte pengar där, det måste finnas på mammas bank konto...
Men gå in på datorn, där finns de pengar...
Han kan inte generalisera, dvs, bara för att det inte finns pengar i bankomaten så är det inte självklart för honom att det inte finns på kontot etc.

Desamma gäller allt annat.
T ex: Om Kevin inte får kasta boll mot köksfönstret, så betyder de inte att han inte får kasta mot sovrumsfönstret i hans värld.
Det betyder inte ens att han inte får kasta ngt mot grannens köksfönster, utan det är bara just det/ den saken man säger till om.
Så det blir ett himlans tjatande om allt.
Inte bara när man ä rhemma utan iväg, för bara för att han inte får slå mig hemma betyder de inte att han inte får slå mig när vi hälsar på andra etc.

Så har det blivit mycket värre allting...
Förut kunde vi åka och hälsa på vänner som han känner bra...
Nu har det blivit värre med de oxå.
Om det är en enda person för mycket ELLER för lite, typ om han hade räknat med att ngn skulle va hemma och inte är det, så blir det kaos.

Just nu känner jag att jag inte kan hantera honom på rätt sätt.
Jag känner mig lamslagen.
Han kan puckla på ngn helt plötsligt ( hans impulsiva störning som han har ) och sedan efteråt när han inser vad han har gjort så får han sån ångest och mår så fruktansvärt dåligt för han vill ju egentligen inte skada sina vänner...

Det gör fruktansvärt ont att se sin älskling må så dåligt och man vet inte vad man ska ta sig till...

Men nu e de ny vecka, nya tag och nya utmaningar.

Puss & Kram på er alla

Aaaaa...nu har de gått så där långt igen sen jag skrev ngt sist...
Som dom senaste 2-3 veckorna har varit går faktiskt inte att beskriva med ord.
Man måste nästan vara med för att förstå...

Kevin har varit extrem... sen har mamma dessutom varit sjuk så förra helgen hade jag älsklingen hemma.
När man är van att få ladda batterierna en gång i veckan så blir det otroligt tungt att inte få göra det.
Kevin har varit på mig hela tiden, varit aggressiv.
Hans impulsivitet har varit otrolig.
Plus att han har varit uppe i varv hela dygnet.
Han har inte kunnat slappna av, han har inte kunnat sitta still, hela tiden måste det hända ngt, han måste låta så mycket som möjligt hela tiden.

Det är ganska intressant oxå med tanke på att dom sa förut att alla hans diagnoser är toppat av ADHD!!!!!
Men sen vet jag även att alla dessa diagnoser går hand i hand....

Mamma va så snäll och tog Kevin tidigare.
Och jag sov i nästan 2 dygn...
Sen va jag så slut att jag inte pallade göra så mycket mer.
Så den här helgen har varit lugn...

Nu hoppas jag att jag orkar skriva lite mer ofta igen så de slipper bli så hafsigt =)


Puss & Kram

...som en berg och dalbana...
Så går mina känslor just nu.
Ena sekunden superglad, nästa sekund sitter gråten i halsen och jag kan knappt stoppa tårarna.

Känns som att livet står stilla samtidigt som det bara swoschar förbi i rekord fart.

Blir så jäkla arg...
Jag har väntat på att få såna picto bilder ( bilder som hjälpmedel för Kevin ) så att vi ska kunna göra dags scheman... Autism centret säger hela tiden att de e påväg, jag beställde själv från nätet för typ 2 månader sen och dom har heller inte kommit...
Detta förstör hela planeringen då dessa scheman är grundstenen till all träning och allt vi ska göra med kevin...

Om någon vet var man kan ladda ner dessa bilder antingen gratis eller betala för dem så får ni gärna tipsa mig, för nu måste vi få igång ett schema som Kevin och Joon kan följa så det blir ordning på torpet!!!
Kevin måste aktiveras och det verkar som de inte kommer bli så förens det finns ett bildligt schema att följa.

---

Det är så skönt att jag har kunnat jobba lite, få komma iväg och tänka på helt andra saker.
Jag vill börja jobba deltid, men när jag jobbar x-tra såhär så blir jag så slut så jag orkar inte röra ett finger när jag kommer hem...
De betyder att allt i hemmet mitt blir åsidosatt... typ tvätten... städa... pallar inte, har inte energi kvar.
Då börjar jag fundera på hur de skulle se ut här hemma om jag skulle jobba varje dag hela tiden!!!
Katastrof...

Nä, nu ska jag faktiskt ta och tvätta och städa så de blir lite ordning här :)

Puss o kram o trevlig helg om jag inte skriver mer denna vecka.

Idag har jag jobbat =)
Kevin va med mig och va jätte duktig.

Igår frågade han mig om han verkligen måste bo med mig...
De va inte så att han inte älskar mig, men han klarar inte av att bo med mig längre.

När vi bodde i nacka så fick vi beviljat sånt avlastnings boende en helg i månaden som vi va och hälsade på, men hann aldrig börja på eftersom vi flyttade från kommunen.
Nu frågade Kevin om han inte kunde få bo där ibland.

Jag vet att han börjar känna av ganska mycket att han inte är som dom andra barnen på gatan.
Det är ganska jobbigt för honom, för barnen får inte leka med honom för sina föräldrar.
En del barn får komma hit och leka här om det är en vuxen med...

Jag blir både arg och ledsen, samtidigt som jag förstår, för Kevin är ju impulsstyrd och kan gör lite halv farliga saker som kan få följder som man egentligen inte ens vill tänka på.

Barnen som kommer hit frågar ganska mycket om Kevin och berättar att dom ibland blir lite rädd för honom.
Jag förklarar för dom och berättar om Kevin, så dom känner sig lugna när jag är med.
Dom säger att dom tycker om honom jätte mycket och gärna vill fortsätta leka med honom =))

---

Idag ska Kevin och Joon gå på bio.
Dom ska se en film som e från 15 år, Kevin får ju se dom i vuxet sällskap så han är jätte stolt.

Dock så höll det inte på att bli ngn bio då han har varit helt näst intill omöjlig hela eftermiddagen.
Men de lyckades vi styra upp.

Nu ska jag åka till A & T och äta middag.

Puss & Kram

Att få komma iväg på semester var det absolut bästa som kunde ha hänt mig....
Jag har inte haft semester där jag kunnat ladda batterierna sen typ dackefejden.

Att komma hem var oxå fantastiskt underbart.
Dels att få träffa min älskling Kevin men oxå att få komma tillbaks till vardagen och börja annvända mina nytankade batterier.

Trodde jag ja....

När man har gått så här länge som jag har, dels utan att kunna arbeta som en normal svensson, ha ett nästintill obefintligt socialt liv ( som dock har kommit igång lite sen Joon kom in i bilden ), bara vara hemma, inte kunna gå ut, begränsat med barnvakter för alla är rädda etc etc... Ja, ni kan ju kanske tänka er...

Jag har under alla dessa år accepterat att min son har de han har, vi får göra de bästa utav de.
Så jag har lärt mig att leva med det, även om många utav dagarna är tunga så är det många stunder som är underbara med honom.

Jag har gått omkring och trott att ja, jag mår lite dåligt, inte så konstigt när man ser sitt eget barn må dåligt, men nånstans har jag ändå tyckt och intalat mig själv att jag har koll på läget.

Fel, fel, fel, fel, fel, fel.... såååååå fel som de bara kan vara.

Att få komma iväg har blivit som ett uppvaknande för mig...på gott och ont som de mesta här i livet.
Jag såg saker som jag blev förskräckt av när jag återhämtat mig från resan... hur kunde de vara så här?
Jag fick de rakt i ansiktet av både familj och vänner att det varit så hela tiden...
Nästa grej, samma sak, ytterligare en betraktelse...samma sak.
Mitt framför näsan på mig har det hänt saker, människor har förändrats utan att jag ens lagt märke till de...
Jag har förträngt sååååå mycket gällande Kevin och hans diagnoser att jag nästan blir rädd för mig själv...

Det gör så ont i hjärtat att komma på att jag har trott att jag funnits där för honom, för att sedan upptäcka att jag egentligen inte gjort de till 100%, vet inte ens om 50% räcker.

Desamma gäller vänner...familj...Ja, allt tror jag.
När jag trott att jag funnits där, så har jag varit där fysiskt, men inte mentalt.
Jag har på ngt sätt lyckats stänga in dels alla känslor, all vettig tankegång.
Har varit ganska självisk vid många tillfällen, jag vet att jag har uppfattats som bl a elak och känslokall.
Från mitt hjärta, så vill jag verkligen be om ursäkt för att jag betett mig konstigt, illa etc... och jag vet att ni som finns i min närhet fått erfare detta ganska rejält vid vissa tillfällen...
Dock så har det funnits ganska många tillfällen då detta varit befogat pga orsak som endast DU som tar åt dig & jag känner till.

Den här helgen som va har jag bara legat och gjort absolut ingenting hemma hos han som får mitt hjärta att slå dubbla slag <3
Så mycket som snurrat runt i mitt huvud, så många tankar, så mycket insikter som jag bara samlat i hjärnan och sorterat...

Naturligtvis har jag gått omkring som en tickande bomb...som small idag.

Jag har verkligen de mest underbara vänner absolut...
Men många av både vänner, bekanta, familj etc verkar inte tycka att jag har rätt att må dåligt...
Varför? Varför ska jag alltid behöva försvara mig när jag mår dåligt?
Varför ska jag behöva höra om andra: " Men den & den får bete sig så, dom mår ju faktiskt dåligt "
Men om jag en kväll mår skit och bara gråter, måste få ur mig de som ibland känns som ett gift...dvs mina känslor som så långt inne gömmer sig och äntligen hittat ut... då får jag höra att jag får ju ta och skärpa till mig, nu får du väl sluta, men hallå, så farligt är det inte, torka tårarna nu så går de över!!!!

Jag håller med om att det inte är farligt... men vem gav er rätten att bestämma att jag hela tiden ska vara en stark stöttepelare?
Vem ger er rätt att döma mig när jag bryter ihop för att min älskade son precis kastat en sparkcykel mot sin kompis huvud, ger en rak höger till mig eller en klasskompis, försöker hugga mig med sin bordskniv, säger att han vill döda mig, kastar ner sin vän på backen och försöker strypa honom och sedan i nästa sekund förtvivlat fråga hur han mår och om han är ok för han inte vet vad han gjort pga att han är mycket impulsstyrd...

Vill gärna veta vem som ansett sig vara så mäktig att kunna bedömma de, för ni är många... kanske ni inte gör det medvetet?!? vad vet jag.
Men jag blir så ledsen av att hela tiden behöva bita ihop och försvara mig för att mina skäl till varför jag mår dåligt tydligen inte räknas som giltiga i denna bisarra, skrämmande, underliga värld...
Men jag ber er snälla att kanske tänka efter en extra gång innan ni säger ngt plumt, för de sätter sig djupare än ni tror

Sen finns de ni underbara som verkligen har insett att ord ibland är överflödiga och ibland de mest nödvändiga jag kan behöva...
Jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig, för det finns alltid de som har de värre, men dom kan inte jag jämföra mig med...jag kan bara jämföra mig med mig själv och mitt liv, mina erfarenheter och upplevelser.
Det som för er kanske verkar som en petitess, kan för mig vara så otroligt jobbigt att göra, säga, genomföra etc och vice versa...

Idag har tårarna sprutat åt alla håll och kanter till och från.
Det började med att L ville lära  sig mer om hur Kevin fungerar.
jag blir så glad när någon tar sig tid att sitta ner och fråga, kommentera, argumentera, ifrågasätta allt om både mig och Kevin.
För dels så får jag ventilera, men samtidigt så har ni visat så otroligt hur mycket vi verkligen betyder för er för att ni vill veta, lära er för att kunna förstå både mig och Kevin på ett bättre sätt....

Jag vet att många är rädda för att fråga... va inte de.
Inga frågor är dumma, jag lär mig oxå på att ni frågar...

Jag sitter än och försöker bita ihop för att jag känner mig både besviken, rädd, arg och ledsen.
Besviken för att jag trodde jag funnits 150% för min son, rädd för att jag inte insett hur dåligt jag själv har mått och för att jag kanske inte trots att jag tror de har insett allvaret med kevin och hans diagnoser.
Arg för att det inte finns tillräkligt som jag kan göra, som tex att bara ta bort allt de jobbiga...
Och bara så ledsen för att jag helt ärligt känner mig så, så, så dum, känner knappt igen mig själv, ledsen att jag kunnat låta mig själv må så dåligt istället för att se till att kevin har en pigg och frisk mamma...

Denna kanske konstigt beskrivna upplevelse brottas jag med varje dag... de e tufft att försöka komma tillbaka på fötter och känna att man står stabilt.

Det har gått så jäkla långt att jag inte ens kommer ihåg känslan av att vakna på morgonen och känna att man faktiskt orkar gå upp och framförallt att man vill gå upp...
Känslan av att vara glad på riktigt i hela kroppen och få skratta så de känns i hela kroppen och inte bara mungiporna...den har varit obefintlig hos mig i många många år...

Men nu har jag börjat känna igen, och det är så fucking wonderful, även om alla känslor kanske inte är så angenäma, men jag gråter riktiga tårar, inga framkallade eller ditsatta i photoshop.

Skulle kunna skriva hela natten, men nu måste jag sova.

God natt alla underbara, och ni andra, tänka gärna fler än en gång innan ni dömer ngn, för ni har ingen aning om hur hans/ hennes liv ser ut bakom stängda dörrar...

Puss

...och de e skit jobbigt.
Nu har man börjat vänja sig vid att Kevin somnar tidigt, och då börjar hans kropp vänja sig vid medicinen, så nu somnar han inte igen =(
Blir galen, för jag e ju skit trött och vill sova...

Häromdan va en jobbig dag.
Kevin va hel speedad hela dan, lyssnade inte på ett ord jag sa, han sprang omkring och slog ner saker, kastade omkring massa grejer.
Sen kom hans kompisar, men dom fick inte komma in om inte Kevin städade sitt rum...
Först bbörjade han bråka jätte mycket, men jag gav mig inte, så efter många om och men så gick han in och började städa =)
Tillslut va han klar och fick släppa in sina kompisar.

Jag gick omkring och småpulade hela kvällen.

Jobbar lite x-tra nu på C´s jobb, de e skönt att komma ut lite och göra lite andra saker, annars e jag ju bara hemma och städar i stort sett...

De sista dagarna har Kevin sugit musten ur mig, så jag har inte ens haft ork att sitta ner framför datorn och skriva...
Han har försökt slå mig, men jag har lyckats avstyra de.
Han kan komma fram till mig och säga; Mamma, kom inte nära mig för jag vill inte göra illa dig.
Nä men gör inte de då säger jag...
men jag är farlig, du måste hålla dig borta från mig ett tag, sen går han in i sitt rum och stänger dörren, stannar där inne för sig själv ett tag och kollar på tv.

---

Igår kom iaf min bror K ned sin familj.
Vi käkade middag och hade super mysigt.
Sen senare på kvällen så körde jag och Kevin hem dom.

Kevin var ganska bråkig i bilen, så jag slutade prata med honom, och det funkade precis lika bra som de gjorde förut =)

Puss & Kram