Zessans

Vilken riktig Zandra kommentar de e...
Va bara tvungen att skriva de =P

Kevin har varit en mycket trött kille dom senaste dagarna...
Men det blir han när vädret är ojämt.
Han blir så fruktansvärt påverkad av de...
Antingen så blir han trött, eller så får han mer ep- anfall..

Det är så underbart att se kevin leka med en av sina bästa vänner, han har inga diagnoser, bor här på samma gata som vi, och dom leker varje dag.
Det som kan bli lite jobbigt för Kevin är att han inte riktigt förstår de här samspelet som vänner/ kompisar ska ha.

Som när dom ska leka kurragömma.
Först räknar E, sen J, sen M och sedan är det Kevins tur...
Men Kevin vill ju bara gömma sig och tycker det är orättvist att han ska räkna.
Han förstår inte det här med att turas om riktigt.
Så ofta blir det konflikter och hur mycket man än försöker förklara så är han bara jätte ledsen och tror att dom inte vill leka med honom.
Det skär i hjärtat när man inte kan få honom att förstå...

Hans vänner är underbara, dom läser honom på ett sätt jag inte trodde ngn annan kunde.
Dom är förstående, tar hand om Kevin och är så fruktansvärt måna om honom så man blir alldeles rörd.
Jag ser ju de, och jag hör när de pratar och förklarar för Kevin, men han kan inte förstå och är genuint ledsen för att han tror att alla bara inte tycker om honom.
Dom här killarna kommer och ringer på varje dag och frågar efter kevin, dom vill spela spel med honom, vara ute och busa med honom...
Men mitt lilla hjärta tror många gånger att ingen tycker om honom...

Samma sak om J t ex ska iväg på träning.
Då känner sig Kevin övergiven och lämnad ensam...
Han blir så ledsen att jag själv får tårar i ögonen, för det gör så ont när man vet, men kan inte nå fram med den informationen till Kevin...

---

Just nu vet jag inte riktigt vart jag är påväg i livet!!!
Känns som att jag står i en cirkel som har alldeles för många vägar ut...
Och jag vet att bara jag lämnar den här cirkeln så kommer allt att bli bättre och bättre, men samtidigt är det så tryggt att stå här och se på...
Men jag måste vidare.
Nu har mitt liv börjat nystas upp, och jag får inte bli kvar i de gammla för att det känns tryggt, för att här vet jag vad som händer, här vet jag hur jag mår varje dag...
Om jag tar ett kliv utanför kanske det blir helt snurrigt...men kanske alldeles underbart...

Ibland önskar jag att det gick att sova sig igenom den här förändringen och att jag bara fick vakna upp en dag och känna att allt är ordnat och klart.
Slippa känna den här förbaskade rädslan som kryper omkring i mig...

Jag håller iaf på att skaffa mig lite nya/ ny-gamla vänner och det känns såååå bra.
Det blir ju tyvärr så att när man är i den situationen som jag har varit i så länge, så börjar vänner och bekanta ta avstånd...
Ju längre tiden går, desto färre vänner står kvar.
Och jag kan konstatera att efter 10 år, så har jag inte många av mina gamla vänner kvar.
Ni är några stycken som funnits där i vått och torrt... Tack!!! Älskar er...

Och till alla mina vänner, nya som gamla, tack för att ni finns....