Mina nerver...
Jag behöver inte vara med honom 24 timmar om dygnet och det känns jätte skönt.
Men nu har Joon varit borta i 2 dagar, så från Onsdag em ---> Fredag em har jag och Kevin umgåts oavbrutet...
Ni kan ju bara gissa!!!!
Japp... Vi har mer eller mindre gått varandra på nerverna.
Han har haft ett par riktigt jobbiga dagar dessutom.
Och att inte kunna åka iväg själv t ex att träna eller bara åka till K och fika lite har gjort att jag har känt mig på gränsen...
Vad lätt man kommer in i nya vanor!!!
I början va de jobbigt att släppa taget och slappna av...
Nu är det jobbigt när jag nu va tvungen att vara 48 timmar i sträck...
Kevin har bitits, slagits, puttats, skrikit, kallat mig än det ena än de andra.
Han har kastat saker, slagit sönder grejer, vänt upp och ner på sitt rum och lite till....
Så igår när mamma kom kändes det som en befrielse...
Jag hade verkligen inte orkat en dag till utan att få ett nervsammanbrott...
Det är tur att Kevin vill vara hos sin mommo så pass mycket som han är, eftersom Kevins pappa inte finns med i bilden på ngt sätt. Annars vet jag inte hur jag hade klarat mig...
Tänk att det kan hända de mest konstiga saker!!!
Igår hände ngt jätte konstigt, och jag har inte kunnat smälta de ännu.
Man blir så förvånad att när man tror man verkligen fått all skit man kan få, ja då får man ytterligare en skopa!!!
Är det här för att se hur mycket jag pallar innan jag bryter ihop totalt och hamnar på psyket eller???
Någon som kan svara på de.
För de här var nog droppen på ett tag...
Inte nog med att min vardag skiljer sig totalt från andra tonårsmammor´s dagar...
Då ska man ha ytterligare prövningar...
Jag brukar alltid säga: What goes around, comes around!!
Vad har då jag gjort för ont? Och när är det min tur att få känna att allt är riktigt riktigt bra???
Som tur är så finns min älskade syster, min älskade Miss- J, min älskade K, och massa andra runt omkring mig.
Allra minst mamma som alltid ställer upp i vått och torrt...
Vad gjorde jag utan er?
Sen har jag min nyvunna vän Asiankitten =)
Helt underbar hon oxå... henne kan man oxå prata om allt med...
Så har jag inte kunnat sova en blund i natt heller... SUCK!!!!
Grubbel, grubbel och åter grubbel på de som hände igår...
Jätte konstigt....
Love u, and u, and u, and not to forget.... YOU
Puss, Zessan
är nubliven gäst på din sida och har läst sida upp och sida ner och blir väldigt berörd.Vad du får stå ut med,ett under att du orkar..jag måste bara få fråga hur Steven kan bara välja att inte delta i sin sons liv?Är de hans beslut?I såna fall tycker jag han e skittaskig!!Du få verkligen jobba för 2 eller fler och de e fan inte rätt!Jag vill gärna träffas vännen,kanske kan vara en till ventil för dig att få prata=)Har du Msn?Adda mig gärna där isf så kan vi byta nummer och höras snart,som jag sa så e jag ju ledig så jag har tid.Kram Malin
Hej,
Vi känner inte varandra, har setts ett par ggr på Åkarnas när du å syrran din jobbade där. Så jag tror inte du vet vem jag är.
Hon och jag lärde känna varandra lite grann i Karlskrona när vi båda bodde där.
Det är genom hennes blogg jag fick nys om din.
Jag har bara läst en del av dina inlägg ännu men har blivit djupt rörd över vad du skrivit.
Det kan vara svårt för många att förstå hur det är att leva med barn som har "diagnoser". Jag gör det inte direkt själv men har en syster som gör det.
Det är fantastiskt att se/höra/läsa om den kärlek som finns till sina barn i vått och torrt. Härligt även att läsa om din och din systers kärlek till varandra.
Var rädda om den!
// Micke Å
Hej Micke =)
Nja, kommer tyvärr inte ihåg dig...
Men tack för dom fina orden.
Ja, min syster står mig väldigt nära och de kommer jag definitivt se till att de fortsätter.
Kram på dig
