Zessans

...när man känner att man inte räcker till???

Har varit på möte i skolan i veckan...det blev ett brådskande möte...
Oj, oj, oj, oj, oj va de enda jag tänkte.
Dom i Kevins skola är verkligen så underbara.
Dom ser Kevin och dom ser han problem...
De första Y säger till mig är: Kevin är sjuk!! Han är en jätte, jätte sjuk pojke som behöver hjälp NU!!!

Jag har ju känt att Kevin har blivit sämre, men då har man tänkt att man inbillar sig, eller så önskar man att man inbillar sig...
Men så är det inte =(
När vi va på BUP och fick utredningssvaren redovisade så sa dom att vi inte skulle räkna med en förbättring, snarare en försämring... Japp... få de slängt i ansiktet...som om de inte redan är tillräkligt för mitt lilla hjärta!!!
Och nu har vi kommit dit, och det har gått snabbt.

Det är tydligen ganska vanligt att barn med Kevins diagnoser blir sämre när de kommer in i tonåren.
Och det är ungefär då de började dala...

Han stöter bort mig mer och mer, vill inte prata med mig, jag får inte trösta honom när han är ledsen eller när han gjort illa sig... istället skriker han och slår mig.

Jag fick de förklarat för mig att den mur han hade runt sig innan, bygger han på, och om han inte får hjälp så kommer han stänga in sig...

Han har börjat sticka iväg allt mer ofta, många gånger nästan utan kläder då de är kallt på kvällen, jag har fått låsa dörrarna för att han inte ska försvinna.

Vet inte om jag kommer att räcka till längre...

---

Som tur är så har jag den bästaste mamman man någonsin kunnat önska sig, en mer underbar syster får man leta efter, och de vänner jag har växer definitivt inte på träd.
Love you all <3

Har för övrigt haft en alldeles underbar helg med massa sol, de bästa sällskapet man kan önska sig och kall öl :-P

Måste ladda på batterierna ordentligt nu...